Jag kan inte älska dig - o.m

Kapitel 4

Lyckligt sjunker jag ner på en bänk i väntan på tunnelbanan som ska ta mig hem. "Hem" det låter konstigt i mina öron, för hem är i England, i vårt stora vita hus med mamma och pappa. Det är mitt hem. Fast egentligen lägenheten här lika mycket "hem" som i England, eftersom det är har jag kommer bo de kommande två åren.

Jag kollar runt på alla som sitter här, en gammal tant som sitter och klappar sin svarta lilla pudel, ett par, två killar, som står upptryckt mot väggen och hånglar skiten ur varandra, på samma bänk som mig sitter en kille i min ålder med keps, stora hörlurar och blicken fäst i telefon. Några meter bort står en grupp tjejer och skrattar högt, att dom vinglar väldigt ofta är ett bevis på att dom är full. Det är väl dom jag lägger märke till mest. Men det står flera andra runt oss också, alla i olika åldrar.

När vagnen äntligen rullar in på spåret reser jag mig upp tillsammans med killen som satt bredvid mig och tanten med hunden. Jag kliver på vagnen och till min lycka är det nästan tomt. Vid ett av dom lediga sätena sätter jag mig på och lägger min väska bredvid mig. Jag kollar mot tanten igen som sätter sig två säten framför mig. Hon pratar lågt med sin hund i samband med att hon klappar den lugnande på huvudet. Det ser precis ut som om den vore rädd för att åka sånt här.

Jag bläddrar igenom min Spotify lista för att välja en låt, jag stannar och klickar på XO - John Mayer, också en låt som jag verkligen älskar.
Jag kollar ut genom fönstret, kollar på staden utanför. Stockholm är verkligen vackert. Det är så mysiga gator att gå på, en fin miljö.

I en kvart hinner jag åka innan stationen jag ska av på ropas upp. Jag hänger upp väskan över axeln och reser mig upp när vi står stilla. Med snabba steg tar jag mig ut och möts av en hel drös av människor. Förvirrat letar jag mig mot utgången, tränger mig igenom alla människor som trängs för att ta sig först till tunnelbanan.
När jag äntligen kommer fram till rulltrapporna, som dock är packade dom med, pustar jag ut. Här trängs det iallafall inte.
Några sekunder går tills jag kommer upp och skyndar mig ut ur stationen.
Utanför är det nästan folktomt, endast få människor syns till. Himlen lyser starkt av stjärnorna och månen, luften är sval men ändå inte kall. Jag svänger åt höger, vägen till lägenheten är inte så lång så dit kan jag lätt gå. Framför mig går en lång kille, med röd keps och gröna stora hörlurar. Oh shit, det är samma kille från tunnelbanan. Tänk om han tror att jag följer efter honom? Jag måste ta en annan väg, men jag vet ingen annan väg. Ska jag gå in på Pressbyrån och köpa något? Stanna här tills han kommit en bit bort?

Mer hinner jag inte tänka fören killen vänder sig om, kollar runt sig, slänger en snabb blick på mig. Jag stelnar till, han kanske tror att jag är en mördare eller något?
Men han vänder sig om igen, jag pustar ut. Kanske han inte la mig på minnet från tunnelbanan.

Där hade jag fel.

Han vänder sig om igen. Denna gång söker han inte runt med blicken, denna gång stannar han med blicken på målet på en gång, på mig. Han stannar och rynkar pannan.

"Följer du efter mig?" Frågar han med en Stockholms dialekt, alltså är han härifrån.

Jag stannar jag med, två meter ifrån honom. Han drar ner sina hörlurar så att dom hänger runt halsen. Svag musik hörs ifrån dom.

"Ehm nej, förlåt, men jag bor åt det här hållet" säger jag, ovanligt nervöst.

Han kollar på mig, från topp till tå. Hans blick nästan borrar igenom mig. Det är obehagligt, vet han inget bättre än att stå och stirra på folk? Hade mamma varit här så hade hon helt ärligt gett honom en fet utskällning, för det är så hon är. Men jag är inte sån. Så istället låter jag mig lida igenom den obekväma situationen.