Jag kan inte älska dig - o.m

Kapitel 43

•Allisons perspektiv•

Jag sätter upp håret i en hög hästsvans och kollar på mina kindben som jag har markerat väl. Idag är det måndag igen, vilket betyder skola för min del. Många andra skolor har studiedag idag men våran skola har aldrig studiedagar.
Hela helgen har gått och jag jag inte hört något alls av Ogge. Jag har själv inte hör av mig heller för den delen. Men det borde väl vara Ogge som hör av sig först för att be om förlåtelse för det han gjorde. Den enda som har hört av sig till mig denna helg är Felix, han var hit i lördagskväll med thaimat. Felix är en helt annan kille när man är ensam med honom. Han är så mysig och snäll, annars är han överallt i rummet, pratar mer än en papegoja.

När jag kollat på den tråkiga spegelbilden allt för länge vänder jag mig om och tar på mig mina ytterkläder. Tjejen i spegeln blev för tråkig att kolla på. Hon ser så hemsk ut, hennes kropp går att jämföra med pinnar och ansiktet går att jämföra med en zombie. Varför dom vill ha mig som modell är inget jag förstår. Jag är inte ens fin, jag är så långt ifrån fin man kan komma.

Irriterat går jag ut genom dörren och låser efter mig. Vägen till skolan är lika lång som alltid, tre minuter till tunnelbanan, 10 minuter åkandes och sen 10 minuter gåendes till skolan. Så 23 minuter senare skjuter jag försiktigt upp skolans dörrar och kliver in. Som vanligt är det fullt med ljud, prat som ekar genom hela korridorerna och ibland hörs även klackar slå mot det gråa stengolvet. Med ett djupt andetag - för att lugna min andning och hårda hjärtslag styr jag osäkert mina steg åt hållet dit mitt skåp finns. Jag är otroligt nervös idag, just för att träffa Ogge. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Ska jag bara ignorera honom, låssas som att vi aldrig har bråkat eller bara låta honom prata med mig, om han så vill.

Mer hinner jag inte tänka fören Ogges bekanta skratt hörs bakom mig blandat med Oscars röst. Min mage pirrar till samtidigt som mina ögon fylls av tårar. Jag saknar honom, jag saknar honom så otroligt mycket. Visst har vi varit ifrån varandra i två dygn förut. Men vi har alltid pratat via telefonen, varje dag. Denna helg har jag inte hört något alls av honom. Han lämnade verkligen mig, när jag behövde honom som mest. Jag undrar om vi ens är ett par längre. Eller om vi är helt över?

Dom tankarna får mina tårar att rinna över, snabbt vänder jag mig om går med snabba steg genom korridoren. Ogges skratt upphör och hans oroliga ögon möter mina. Tomt kollar han på mig med en halvöppen mun som får honom att se efterbliven ut. Han öppnar munnen mer för att säga något, men jag skakar på huvudet och vänder bort blicken. Jag ökar mina steg och går snabbt genom den nu helt tomma korridoren.

"Jag måste prata med henne" hör jag bakom mig och jag skakar på huvudet återigen i en förtvivlande rörelse. Jag springer genom korridoren istället och slänger ibland blickar över axeln för att se om Ogge kommer. Varför jag springer eller varför jag är rädd vet jag inte. Det blir bara automatiskt, mina ben rör sig utan att jag gör något.

En sista blick över axeln slänger jag innan jag svänger in en toalettbås och låser snabbt igen dörren. Jag lutar mig mot väggen, pustar ut och lyssnar på fotstegen som hörs utanför. Dom kommer närmare och närmare, för varje steg som hörs slår mitt hjärta hårdare och jag är rädd att Ogge ska höra det enda ut.

Mina andetag blir lugnare i samband med att stegen tonas ut. Tillslut hörs dom inte alls längre och jag kollar mig snabbt i spegeln, torkar mina tårar och öppnar försiktigt dörren. Jag kollar åt både höger och vänster, men ingen Ogge syns till. Så med osäkra men kvicka steg tar jag mig till lektionen som är historia och började för fem minuter sedan.

•Ogges perspektiv•

"Jag måste prata med henne" säger jag till Oscar som precis har berättat om när han var ute och gick med hundarna igår och lyckades trilla ner i en vattenpöl så att hela han blev blöt och två fans hade fått det på film. Jag hade skrattat högt åt honom. Men när Allison vände sig mot mig och kollade in i mina ögon med tårar rinnandes ner för sina kinder dog mitt skratt och istället gjorde mitt hjärta ont.

Oscar nickar och ler svagt mot mig.

"Lycka till, jag går till lektionen, vi hörs till lunch" säger han och jag nickar mer ett snett leende innan jag rundar hörnet där Allison precis har försvunnit. Jag hinner precis se hennes mörka hår innan dörren in till toaletterna stängs igen och låses. Jag drar ihop ögonbrynen och går med osäkra steg genom korridoren. Den här biten skulle hon aldrig ha hunnit gått på den här korta stunden. Hon måste ha sprungit, bort från mig. Hon såg livrädd ut när hon mötte min blick och sen sprang hon. Är hon rädd för mig? Bara tanken får min mage att dra ihop sig, men varför hon skulle vara rädd för mig förstår jag inte. Jag har väl inte gjort något allt för hemskt?

När jag passerat dörren hon har låst in sig innanför, gömmer jag mig bakom ett liknande plankstängsel så att jag kan se ut men samtidigt bli gömd från folk att se mig - i detta fall, gömd från att Allison ska se mig.

Ett par minuter hinner gå innan dörren försiktigt öppnas och en osäker tjej tittar ut. Hon kollar åt alla håll i den, vad hon tror, tomma korridoren innan hon med snabba men osäkra steg tar sig igenom korridoren. I motsatt håll från mig går hon och jag antar att hon ska till lektionen som är historia. När hon är utom synhåll så suckar jag djupt och sjunker ner på en bänk som står mot väggen under ett fönster. Jag tar upp min telefon ur högra framfickan. På den svarta iPhone 4 bakgrunden finns jag och Allison. Den är tagen förra veckan. En kväll där vi var hemma hos mig. Vi hade ätit middag med min familj och sen kollat på film. När vi gått upp till mitt rum så hade hon tagit min telefon för att ta selfies på sig själv. Vilket jag ansåg som konstigt då hon har en 5s men ändå väljer en 4a där kameran suger. Jag hade iallafall smugit upp bakom henne och lagt mina armar runt hennes midja för att kittla henne. Vi båda hade börjat skrattat och lyckligtvis hade hon lyckats tagit en bild precis då. Så det står för min bakgrund. Jag ler svagt när jag ser den. Jag saknar henne, jag saknar alla söta sms vi skickar till varandra när vi inte ses. Jag saknar hennes närhet och hennes leende. Jag saknar att höra hennes skratt och se hur lycklig hon faktist är. Men jag har ingen att klandra på. Allt är mitt fel. Jag hällde ut hennes tabletter och jag valde att lämna när hon gav mig ett allternativ - att acceptera eller lämna. Jag förstår inte hur jag tänkte när jag lämnade. Hon behöver mig, jag behöver henne. Jag hade kunnat hjälpt henne på ett bättre sätt trots att hon är så pass envis som hon är.

-

Gud hahah sämsta uppdateringen?? well jaja här är iallafall ett kapitel, ett dåligt ett hahah vet inte vad som hände men ja det suger iallafall..