Jag kan inte älska dig - o.m

Kapitel 45 - Gästskrivet

Detta kapitel är då skrivet av Mollythafooo och hennes kompis Livia!! Sjukt bra enligt mig, så gå gärna in och läs hennes novell!! Ni andra som skickade in kapitel var också jätteduktiga, verkligen! Keep going eller vad man säger ;)

sen vill jag bara säga att ni alla är så himla fina, blir så glad av allt ni skriver. tack ♡

-

Jag såg på hennes fina ansikte. Hennes söta små kinder. Hennes perfekta näsa. Hennes smultronröda läppar. Hennes stängda ögon. Hennes iskalla hand som vilade i min. Hon rörde inte en enda muskel när två ambulans personer tog en massa tester på henne, kände på pulsen, försökte få henne att vakna. Inte jag heller, jag rörde inte heller en enda muskel. Jag fattade ingenting. Jag vågade inte röra mig. Knappt andas. Jag var så fruktansvärt rädd, rädd att förlora min äskade Allison. Hennes bröstkorg höjdes och sänktes, höjdes och sänktes. Och det gjorde mig så lugn som möjligt jag kunde bli i den här situationen. Vilket inte var mycket. Inuti mig skrek det, utanpå försökte jag att inte slita upp Allison ur båren och skaka liv i henne.

"Ko-kommer hon vak-kna?" Frågade jag med skakig röst som var så nära att brista. En av dom som tog testerna kollade upp på mig.

"Det vet vi inte." sa han försiktigt. Jag försökte dra in luft i lungorna men luftröret hade liksom dragit ihop sig. Min röst sprack inom mig.

Fan, fan, fan. Det här händer inte. Mina tårar började rinna okontrollerat ner för dom redan blöta kinderna.

Någon minut senare körde ambulansen in på sjukhusets akut väg. Hela vägen hade gått otroligt sakta. För sakta. Personerna i ambulansen tryckte upp ambulansens dörrar och nästan kastade ut båren på marken med Allison liggande på. Jag ville bara skrika att dom skulle ta det försiktigt och att det var min flickvän dom handskades med. Men ett jag hade inte röst nog och två hon var faktiskt inte min flickvän längre, tror jag. Tre doktorer kom utspringande ur sjukhusportarna och tog tag i båren och joggade in i byggnaden med Allison efter sig. Jag hoppade ut ur ambulansen och sprang efter dom.

"Hallå!! Vänta! Vad händer?" jag blev förvånad över att min röst höll.
"Vi måste skynda oss, varje sekund räknas!" ropade en utav dom. Dom försvann in på något rum och dörrarna stängdes med en smäll efter dom. Jag stannade.

Vad skulle jag göra nu?

Jag satte mig på en av stolarna i det vita väntrummet. Det är i det här rummet man får besked om det har gått bra, eller mindre bra. Lukten av sjukhus fyllde min näsa och jag mådde illa. Det luktade sprutor, medicin, och handsprit. Dom tre för mig, beskrev sjukhus-doft.

Ungefär 1 timme hade gått, utan att jag hade fått höra något. Utan att jag vetat vart hon är eller hur hon mår. Jag kanske skulle gå till repetitionen, för att fråga vart hennes rum är. Jag styrde stegen mot bordet där en kvinna satt och skrev på datorn.

"Ehm... Hej, vet du möjligtvis vart Allison Moore har sitt rum?" Frågade jag och hennes blick placerades på mig istället för på datorn.

"Hmm Allison Moore..." Hon skrev något på datorn och det kom upp ett nummer. "Ja nummer 137 men hon kan tyvärr inte ta emot besök just nu" svarade hon och drog på munnen.

"Varför då? Jag måste få veta hur hon mår"

"Tyvärr" svarade hon bara kort.

•Allisons perspektiv•

Jag kände ingenting. Allt var som i en dimma. Eller en dröm man aldrig kan vakna upp ur.

Det var en konstig känsla. En hemsk känsla. Jag ville inte vara fast i dimman. Jag ville upp. Upp över ytan.

Jag ville till Ogge.

Plötsligt såg jag honom framför mig. Min ängel. Han stod knappt en meter ifrån mig. Med armarna i kors och en besviken blick som vilade på mig. Han ville inte ha mig längre.

Ändå sträckte jag fram armen mot honom. Jag ville ha honom. Här, hos mig. Jag ville känna hans armar om mig och ha huvudet vilat mot hans bröst. Jag ville gråta mot honom. Blöta ner hans tröja med mina tårar, dom tårar jag så länge varit tvungen att hålla inne.

Min arm var så nära att nudda honom när jag kände en kraftfull stöt i magen. Ett våldsamt tryck kändes mot min kropp och drog mig bort från Ogge. Jag grät men inga tårar rann. Jag skrek men inget ljud hördes.

Ogge stod kvar och kollade på mig med äcklad min medan jag drogs längre och längre bort från honom.

Från min Ogge.

•Ogges perspektiv•

Jag höll på att bli galen av oro. Det hade gått 3 timmar och jag hade fortfarande inte hört något. Jag hade bara suttit och stirrat in i väggen utanför Allisons rum. Jag hade varken ringt Felix eller Oscar. Dom skulle ändå inte kunna göra något. Och Omar var i Göteborg. Så det var ingen idé.

Jag gick mot toa-dörren därför att jag inte hade gått på toa på ca 3 timmar. Figuren jag fick syn på spegeln såg hemsk ut. Håret stod överallt på huvudet. Ögonen var alldeles röda och likaså båda kinderna, av gråt. Jag var slut i hela kroppen. Helt utmattad. Jag satte mig på toalocket med huvudet vilande i händerna. Det här är mitt fel, det är mitt fel. Alltihop. Om Allison inte klarar sig så är det mitt fel. Om hon dör, vet jag inte vad jag gör. Då dör jag också, jag kan inte leva utan Allison. Om jag bara inte hade lämnat henne, om jag funnits där för henne skulle det här aldrig hänt. Jag är en jävla idiot. Jag började hysteriskt skaka och ännu mer tårar började rinna nerför mina kinder igen.

När jag hade lugnat ner mig lite måste jag upp dörren och gick ut i korridoren igen. Plötsligt öppnades dörren och en man i vit rock, ungefär 40 års åldern klev ut med en bunt papper. Jag reste mig häftigt upp och gick fram till honom.

"Hur mår hon?" Utbrast jag stressat. "Hur mår Allison??"

Han kollade på mig som om jag vore efterbliven. Okej, det var inte så konstigt då man inte brukade skrika åt folk mitt framför näsan på dom. Men just nu brydde jag mig inte. Jag ville bara veta om Allison skulle bli bra.

"Och vem är du?" Frågade han och såg på mig med orolig blick, men jag visste redan att jag såg hemsk ut.

"Hennes po... Eh, vän" hejdade jag mig i sista sekund. Jag var inte hennes pojkvän. Jag hade lämnat henne. Lämnat henne här. Ensam.

Och det är det här som det lett till.