Jag kan inte älska dig - o.m

Kapitel 1

Otåligt drar jag i hårtopparna, en vana jag fått som jag alltid gör när jag är stressad. Bussen går om fem minuter och mina väskor har fortfarande inte kommit. Jag suckar och är precis på väg att vända bort blicken när mina två ljus rosa väskor rullar ut på bandet, precis efter varandra. Lättat pustar jag ut och tar tag i dom, drar lätt av dom från bandet och kollar mot klockan, tre minuter kvar.

Jag drar ut handtagen och följer pilarna mot utgången. Till skillnad från Englands flygplats så är den här mycket stökigare och mindre, fulare också. Men jag kommer ju knappast spendera mina år här. Mamma har hyrt en lägenhet här, mitt i Stockholm, en etta om jag inte minns fel. Det blir perfekt för mig.

När jag äntligen hittar ut kollar jag runt efter bussen med nummer 4 på, enligt papprena jag har fått. Åt höger, nerför en trappa står minst 100 bussar. Hur ska jag kunna hitta rätt här?

"Ursäkta?" Jag lägger försiktigt armen på närmsta person.

Människan vänder sig mot mig och det visar sig vara en kille i min ålder, kanske lite äldre. Hans ljusblåa ögon möter mina i ett försiktigt leende.

"Förlåt om jag bara tränger mig på, men jag ska med buss fyra och den går typ nu, vet du vart den står?" Frågar jag, min svenska är faktiskt felfri, nästan iallafall. Men efter att ha gått en svenskakurs i fyra år så har jag lärt mig en del.

"Jag ska också med den faktiskt och jag vet vart den är, häng på här" Ler han och jag nickar glatt.

Vilket sammanträffande.

Vi går ner för trapporna, eller han gör det. Jag hinner inte långt med mina väskor som flyger huller om buller. Killen vänder sig om och skrattar, antagligen hörde han smällarna.

"Vill du ha hjälp?" Frågar han.

"Ja tack"

Han joggar upp för dom trappstegen han gått ner för och tar båda mina väskor. Inann jag hinner protestera ger han mig en blick som visar att det är okej och utan problem går han ner för trappstegen med väskorna efter sig.

Jag höjer på ögonbrynen och går efter. Varför ska alltid killar ha det så mycket lättare med allt? Liksom, han bara tar väskorna och går utan problem nedför trappan.
Jag suckar och skakar på huvudet, joggar ikapp killen som jag fortfarande inte har något namn på.

"Vad heter du?" Frågar jag och drar upp min handväska över axeln som glidit ner.

"Simon. Du då?" Frågar han och kollar mig snabbt i ögonen.

"Allison" svarar jag.

"Du är inte svensk va?"

"Nope, kom precis från mitt kära hemland England. Ska vara här i två år nu"

Jag blir nästan förvånad över hur mycket jag pratar. Jag är inte den typen egentligen, eller mina föräldrar har fått mig att inte vara den typen. Min familj är 'familjen perfekt' enligt mina vänner. Det är väl sant. Mina föräldrar är så, allt, då menar jag verkligen allt, ska bara perfekt. Till och med tråden på mattan måste ligga rakt.
Man måste bete sig på ett visst sätt, man måste klä sig rätt och håret måste vara si och så. Bortskämd är jag också, något jag hatar.
Det är jobbigt, väldigt jobbigt faktiskt. Jag vill vara den tjejen som lever ett normalt liv. Hon som får vara sig själv, äta vad hon vill, klä sig hur hon vill och spara pengar till något.
Här, i Sverige, ska jag försöka bli den jag verkligen är. Fast spara till saker kommer jag inte kunna då jag kommer få överdrivet med mycket pengar av mamma och pappa, inte nog med det så får jag väl en jädra massa pengar från modelljobbet också.

Simon stannar vid en buss som till min lycka har dörren öppen och nummer 4 sitter på den. Chauffören hjälper mig in med mina väskor. Han hälsar otroligt glatt och pratar på om vilken härlig resa vi kommer få till Cityterminalen. Sånna människor älskar jag, som är glada, dom sprider så mycket glädje.

Vi går på bussen som är nästintill full. Bara få platser finns kvar men vi lyckas hitta ett tvåsäte som är ledigt. Jag får fönsterplatsen och Simon platsen närmast gången.
Han har ett bra utseende och likaså är klädsmaken. Ett par svarta jeans och en baseball jacka med vit T-shirt under. Soft men snyggt.

"Så, hur kommer det sig att du åker från England till lilla Sverige?" Frågar han och ser på mig med en nyfiken min.

"Jag har fått ett modelljobb här och tänker satsa på det. Sverige låter ju trots allt som ett bra land" Svarar jag och han öppnar munnen.

"Jag visste att du var modell! Det syns på dig, du har liksom sånna drag i ansiktet och din kropp är ju precis som en modell!" Säger han glatt.

Generat kollar jag ner på mina händer som pillar på min handväska, något jag var helt omedveten om innan jag kollade dit.

"Tack eller vad man säger?" Svarar jag och kollar upp på honom igen. Han verkar vara en härlig kille som inte är blyg. Dock tycker jag det är hur gulligt som helst med blyga killar, det är faktiskt något jag faller lite extra för.

Hela bussresan pratar vi på om alla möjliga saker. Jag får veta att han varit i Afrika under två månader för att hjälpa barn där. Han är 19 år och bor ensam ute på landet här i Stockholm, kanske lite utanför om jag uppfattade det rätt.

"Vart ska du bo nu då?" Frågar han och jag sätter upp en ursäktande hand som visar att han ska vänta ett tag.
Jag öppnar min handväska och letar irriterat upp lappen, som inte verkar finnas här, där adressen till lägenheten finns.
Tillslut hittar jag den och drar upp den, visar lappen för honom och han ger mig en snopen min.

Är det något fel med den lägenheten?

"Ooh. Du kommer bo i samma byggnad som något pojkband håller till i, dom har studio där. Det är grymt fina lägenheter och det ligger bra till. Men pojkbandets, minns inte vad dom heter, men deras fans står utanför typ dag ut och dag in. Dom är ganska högljudda så du kan nog bli störd tyvärr" säger han och jag höjer på ögonbrynen.

Så jobbigt kan det väl inte vara?