Jag kan inte älska dig - o.m

Kapitel 33

Efter ett långt samtal med mamma och pappa så lämnar dom äntligen lägenheten. Dom har tagit in på hotell i närheten, vilket är skönt då jag slipper dom ett tag iallafall.

Klockan är halv tio på kvällen och jag sitter i min soffa, stirrandes framåt i väggen. Samtalet vi hade kom inte dit jag ville. Jag kommer inte få träffa Ogge mer. När de har åkt hem igen skulle jag kunna träffa honom, men det går inte. Förr eller senare kommer dom få reda på det isåfall och då skulle dom komma med ett nytt straff. Jag tar upp min telefon och går in på mina favoriter i min kontaktlista, där endast Ogge finns. Jag ringer upp honom och han svarar efter få signaler.

"Heej Allison, hur är det?" Frågar han med en orolig röst.

"Hej, sådär" suckar jag och drar i en lös tråd på den vita kudden som ligger bredvid mig.

"Hur gick det med dina föräldrar?" Frågar han.

"Dåligt, jag kommer inte få träffa dig mer Oscar. Det kommer inte gå" säger jag och brister ut i tårar. Jag har hållit mig borta från dom hela kvällen. Men nu, när jag pratar med Ogge så är det omöjligt. Det låter så hemskt att säga orden som jag för en timme sen hörde.

Ogge mumlar några svordomar och suckar på andra sidan luren.

"Vi löser detta" säger han och jag skakar på huvudet.

"Det kommer inte gå"

"Vi löser det Allison" säger han med en argare röst. Jag lägger handflatan mot pannan och skakar ännu en gång på huvudet.

"Dom kommer få reda på det förr eller senare"

"Vad händer då?"

"Jag får åka tillbaka till England"

Ogge blir tyst ett tag och jag snyftar.

"Gråter du?" Frågar han oroligt och jag torkar tårarna som runnit ner för mina kinder.

"Jag vill bara inte, jag behöver dig för du gör mig glad och får mig att må bra" mumlar jag.

"Jag kommer till dig nu, är i affären vill du ha något?"

"Oscar du kan inte komma hit mina förä-"

"Grönsaker i dipp är din favorit va? Vilken smak på dippen vill du ha?"

"Osc-"

"Ranch är också min favorit, vi ses snart"

"Men Oscar jag b-"

Det tutande signalerna som tyder på att han har lagt på hörs i luren och jag tar borde den från örat med ett enkelt skratta. Den killen gillar jag, otroligt mycket. Hur jag ska klara mig utan honom vet jag inte. Just nu önskar jag att vi aldrig hade träffats. Allt hade varit så mycket lättare då, jag hade inte behövt känns såhär, inte behövt hålla mig borta från honom. Men samtidigt så är han den underbaraste människan jag har träffat. Han har behandlat mig på ett sånt annorlunda och underbart sätt. Han är bara så fin. Att ångrar att jag träffat honom, är inte alls är sant. Att ha träffat honom är något av det bästa som har hänt mig.

Det plingade ljudet från dörrklockan flyger igenom den lilla lägenheten, från vägg till vägg och ger ett ekande ljud. Det är med ett leende som jag reser mig upp och går mot dörren. Jag kikar igen kikhålet uti fall någon annan än Ogge skulle stå där. Men hans svarta snapback är det första jag ser, så dörren öppnas snabbt och jag möts av en glad Ogge, med en Ica kasse i handen.

"Hej" säger han och jag öppnar dörren mer så att han ska kunna gå in.

"Hej" ler jag och stänger efter honom. Han ställer ner kassen på golvet och omfamnar mig i en stor och varm kram. En sån kram som bara Ogge kan ge.

"Du anar inte hur fel det är att du är här nu" mumlar jag mot hans axel och sluter ögonen.

"Nej det gör jag väl inte eftersom jag är här. Men jag kan inte låta dig vara ensam om du är ledsen" säger han och jag ler större.

"Du är bättre än bäst"

Han är underbar, helt otrolig.

-

Ett otroligt kort och segt kapitel, men eftersom jag inte uppdaterat på fem (??!?) dagar så kände jag mig tvungen nu!! usch, måste skärpa mig och börja uppdatera oftare. men jag går ju som sagt 2:an i gymnasiet, jag har en del problem och därför blir det så mycket svårare i skolan vilket leder till att jag måste ta hem en massa skolarbeten.. men ja, jag ska försöka bättra mig!

and btw, om ni inte vet så har jag börjat på en till fanfic, om Ogge hehe. "Det ingen vet" heter den, kolla gärna in den också! :)

nuuu ska jag sova, godnatt!