Jag kan inte älska dig - o.m

Kapitel 2

Jag slänger mig ner på sängen och pustar ut. Fyra timmar har gått. I fyra timmar har jag packat upp alla lådor som redan stod här. Möblerna var redan på plats så det var bara småsaker.

Men nu är det klart.

Direkt när man kommer inför den vita dörren finns en skohylla, klädhängare, ett mindre skåp och en spegel. Till höger ett litet badrum som rymmer det som behövs, en toalett, handfat och till och med ett badkar.
Till vänster ligger köket, vita skåp och väggar. Bordet och stolarna i en svart färg och hela köket har ljusrosa detaljer. Det ser ut som om jag bor i en bakelse ungefär.
Om man går rakt fram från dörren kommer det lilla vardagsrummet som har en ljusgrå soffa i hörnet med ljusrosa kuddar i, självklart. Ett runt vitt bor framför och längs en annan vägg en vit tv bänk med en platt-tv på. Även en bokhylla får plats. Till höger från vardagsrummet kommer tillsist sovrummet som är otroligt litet men mysigt. Endast en 1.20 säng får plats med en byrå och en helkropps spegel. Men till min lycka har jag en walk in closet som är ungefär lika stort som sovrummet, om inte större.

Jag drar upp min telefon och skickar iväg ett meddelande till mamma och pappa, berättar att allt går jätte bra.
Båda var väldigt oroliga för hur det skulle gå för mig här. En ensam tonåring i ett helt främmande land, de har all rätt i världen till att vara orolig.

Klockan på telefonen visar 18.57, kanske borde jag fixa något att äta? Kylskåpet är ju trots allt tomt så jag antar att det blir köpmat. Inte alls något jag egentligen ska äta men orken till att handla och laga mat finns inte här nu.
Så med dom tankarna snörar jag på mig mina Converse och joggar ner för trapporna i byggnaden, klädd i mina vita mjukisshorts och en mörkblå T-shirt från hollister.
När mamma och pappa inte är med så passar jag alltid på att gå klädd såhär, även fast det känns som om dom lurar bakom varje hörn.

Jag öppnar porten till lägenheten och går ut. Av alla har jag hört att Sverige ska vara så himla kallt. Men när man kan gå i shorts och T-shirt en kväll så är det ju knappast kallt? Kylan kanske kommer sen i o för sig, men nu klagar jag inte.
Jag pluggar in hörlurarna i öronen och letar snabbt upp min favorit låt i Spotify listan, som är High life av Jake Miller. Den låten funkar överallt, träning, plugg, avkoppling, att tagga upp till något osv.

Jag styr stegen mot höger, där det är mest folk. Där borde det ju finnas fler matställen.
Majoriteten av människorna här nästan springer förbi medan andra lunkar fram och lägger märke till allt i sin omgivning. Vissa ser verkligen helt borta ut i tankarna medan andra kollar på allt och alla.
Jag själv är väl mittemellan där någonstans. Jag går ganska fort men lägger ändå märke till allt runt om.

Sveriges gator är verkligen fina. Det känns så gammaldags att gå här, men samtidigt så morden. Det är mysigt.

Jag kollar efter orden pizza, kebab eller sallad på glasfönstren här runtom. Det är väl det som får bli min mat för kvällen.
På högra sidan av vägen står order pizza bokstaverat med stora röda bokstäver över glasrutan.
Jag tvekar, jag borde inte, jag får egentligen inte äta sån mat heller eftersom jobbet börjar imorgon och min mage får inte vara ett dugg uppsvälld, då ryker jobbet på en gång.
Nej, jag kan inte.
Istället går jag in på närmsta salladsbar och köper mig en grekisk sallad, min favorit.

På vägen tillbaka nynnar jag på Loyal av Chris Brown, också en av mina favorit låtar. Den älskar jag att dansa till och den passar till street.
Dans, det är också en av mina större intressen. Dock har jag inte lagt så mycket tid på det eftersom modell är något jag drömt om längst och vill allra mest. Så det är det jag tänker satsa på. Det är det jag tänker bli.

Väl framme vid porten stannar jag till.

Fan.

Jag minns inte koden.

Irriterat kollar jag mig runt för att se om någon är på väg hit. Men inte en människa går på den här sidan av vägen.
Great Allison, sjukt bra.
Jag lutar mig mot väggen och nästan stirrar igenom bilarna som åker förbi, något jag alltid gör. Jag vet inte varför men det bara blir så.
Kanske hoppas jag på att någon stannar efter vägen och kliver ur, går hit och in i porten som jag också ska in i.

Efter en kvart åker en svart stor bil förbi, men stannar en bit ner på gatan. En kille i hatt, blont hår som gömmer sig under kliver först ut. Efter honom kommer en tjej med blont hår från förarsätet. De båda går åt mitt håll.

Måtte dom gå in här.

"Du får inte vara på den här sidan av vägen. Minns du inte reglerna? Inga fans här, bara på andra sidan vägen" säger killen med hatt i en ganska irriterad ton.

Jag rynkar ögonbrynen. Vadå fans? Jag är väl inget fan här?
Då slår det mig, Simon berättade ju om ett pojkband som har studio här. Kanske killen misstar misstar mig och tror att jag är ett fan av dom.

"Ursäkta om du tror något sånt om mig. Men jag är inget fan, jag bor här inne. Eller jag flyttade in idag. Jag har glömt koden till porten så jag kommer inte in" säger jag så artigt jag kan.
För det är så jag blivit uppfostrad, hur människor än är mot mig så ska jag alltid vara artig tillbaka.

Killen kollar osäkert på mig men nickar efter ett tag.

"Förlåt, jag trodde att du var ett fan. Men du måste vara..?"
Han ser ut att söka efter mitt namn.

"Allison Moore" lägger jag till.

"Allison, precis. Jag är Daff, det här är Michaela. Vi håller till här i studion ganska ofta. Vi är managers till bandet The Fooo som också är här. Vi hoppas verkligen att du kommer trivas här och stå ut med fansen som tyvärr kan vara lite högljudda ibland" säger han, Daff då.

"Sen kan ju faktisk killarna vara ganska högljudda utanför dörren också, så du kanske störs av dom ibland" lägger Michaela till och skrattar lågt.

"Ja, men dom ska vi se till att hålla ordning på"

Jag ler och nickar, mer en 'okej nickning' än en 'ja nickning'.

"Men koden hade du ju glömt, den är iallafall 4739" säger Daff, siffra efter siffra.

Jag tackar och trycker in koden, en grön gubbe lyser och dörren knäpper till.
Äntligen.
Vi går in tillsammans och dörren stängs igen av sig själv i ett klick.

"Men det var trevligt att träffas Daff och Michaela, vi ses väl någon mer gång eftersom vi båda håller till här mycket nu" ler jag och vänder mig mot den när vi gått upp för två trappor och står utanför min dörr.

"Desamma, ja absolut, det gör vi nog!" Säger Michaela och går mot dörren mittemot där hon låser upp.

De försvinner in bakom dörren efter att Daff sagt hejdå.
Likaså gör jag och låser efter mig.

Trevliga verkar dom vara iallafall.