Jag kan inte älska dig - o.m

Kapitel 47

En knack på dörren och jag rycker till, snabbt sätter jag mig upp i sängen och kollar förvirrat runt i rummet. Först när jag kommer på att jag befinner mig på sjukhuset slappnar jag av men rycker snabbt till igen när en hög knackning hörs mot den vita dörren. Jag kliver ur sängen och går - eller snubblar på mina skor - fram till dörren. Kläderna jag hade igår sitter fortfarande på mig, alltså somnade jag utan att märka något. Om man kan göra det.

Jag öppnar dörren och stelnar till när jag ser de två personerna som står framför mig. Allisons föräldrar, Mark och Juliette. Osäkert kollar jag på dom, mest för att ta reda på hur dom ser på mig. Om det är med lycka i blicken eller bara missnöjda kan jag inte se. De båda ser kalla ut, dock ser Mark något mer positivare ut än vad Juliette gör. Hennes blick går inte att tyda men den får nackhåren att resa på sig.

"Uhm, vad, hej" rättar jag mig och försöker mig på ett leende, men låter snabbt mungiporna sjunka ner igen när leendet inte besvaras.

"Hej Oscar" säger Mark och av Juliette får jag en lätt nickning.

För att inte bli allt för rädd kollar jag på Mark som ser sig runt i rummet bakom mig, där jag sovit. Exat vad han letar efter vet jag inte. Det är varken stökigt eller har något speciellt att finna i.

"Jo jag undrar om du vill följa med ner och äta frukost nu, Juliette sitter kvar här uppe och håller koll" säger Mark och jag sneglar mot den långa damen bredvid honom. Hon ser fortfarande missnöjt på mig så jag kollar snabbt tillbaka på Mark.

"Visst, jag ska bara hämta min telefon" säger jag och får en nick till svar.

Jag skjuter löst igen dörren och vänder mig om med en besvärad min. Även fast Mark lät ganska snäll och bara ville väl så är jag fortfarande rädd över vad Juliette har i sina tankar. Tänk så skickar dom hem mig? Jag och Allison fick ju trots allt inte ses mer egentligen. Om dom tar ut skulden på någon av oss så är det självklart mig dom gör det på. Allison är ju ändå deras dotter, som även just nu ligger i koma. Det första dom kommer göra när hon vaknar kommer väl knappast vara att skälla på henne. Om hon nu vaknar.

Sorgset kollar jag ner på min telefon och plockar upp den, trycker på hemknappen och skärmen lyser upp. Ett antal missade samtal från Daff, mamma och Oscar syns på skärmen, sms från Felix och mamma syns även och jag suckar tungt. Jag måste prata med dom.

Med nyckeln i handen som jag plockat upp från det vita bordet går jag ut ur rummet och låser sakta igen dörren. Allt gör jag så segt som möjligt för att kunna dra ut på denna frukosttid med Mark. Den både skrämmer och lugnar mig. Det känns skönt att ha sällskap. Men jag hade hellre föredragit Oscars sällskap. Han är den enda som förstår och vet hur han ska hantera alla situationer. Felix och Omar skulle bara försöka få mig på bra humör genom att sitta och skämta och vara fjantiga. Mamma och pappa skulle bry sig för mycket, fråga en massa, krama mig och be mig att följa med hem. Oscar skulle bara vara här, vara det stödet jag behöver. Prata om andra saker men ändå inte för mycket.

Mark som sällskap känns inte allt för positivt men det känns som att jag inte har något val. Jag ler ännu ett svagt leende mot honom, denna gång får jag hans mungipor att lyfta på sig en aning iallafall, om det är glatt eller som en gest för att vi ska gå, för det är det han gör, vet jag inte. Men det ger mig iallafall en lugnare känsla i kroppen och jag går efter honom när han styr stegen genom korridoren. Jag kollar mot den vita dörren där Allison finns bakom. Lika stängd och tråkig som den var igår.

"Uhm, har ni hört något om Allison?" Frågar jag när jag kommit ikapp Mark. Att prata med honom är ganska stelt då han såg mig och Allison tillsammans, fick reda på att vi är ett par och sen kastade han ut mig.