Jag kan inte älska dig - o.m

Bonuskapitel 2

Jag rätar till slipsen och låter blicken glida över min kropp. Den svarta kostymen sitter otroligt snyggt på min vältränade kropp om jag får säga det själv. Mamma som sprungit runt och konstaterat att jag ser så vuxen och stilig ut är en bekräftelse på att den ser bra ut. Hade jag haft mina vanliga kläder hade hon inte sagt samma sak.

Klockan är tio i sju och jag kollar nervöst ut genom fönstret för att se om något underligt syns till, men allt är som vanligt. Mamma och pappa ska köra iväg mig exat klockan 19:00, vart jag ska har jag ingen aning om.

Nervositeten blir högre för varje klockslag och visarna på min nya klocka slår 7 ropar pappa på mig. Med snabba steg tar jag mig ner för trappan och kollar på pappa som bär helt vanliga kläder, alltså ska han inte vara med ikväll. Mamma bär lika slappa kläder och jag suckar.

"Vad ska ni göra med mig?" Frågar jag frustrerat men nyfiket.

De ler hemligt men är lika tysta som Felix, Oscar och Omar varit. När mina skor är på lämnar vi huset och går ut till bilen. I baksätet placerar jag mig med mina föräldrar framför.

Vi rullar ut på gatan och svänger åt vänster. Mina fingrar drar nervöst i kavajens kant samtidigt som jag kollar på bostadsområdena vi åker förbi.

I tjugo minuter åker vi innan bilen stannar längs vägen mellan två lägenheter i gamla stan. Jag rynkar pannan och kollar på mamma som ler stort mot mig. De båda hoppar ur så jag gör detsamma. Blicken glider runt på gatan men jag finner ingen ledtråd alls till vad jag gör här.

"Oscar," Börjar pappa och jag vänder mig mot dem. Hans ena arm ligger över mammas axlar och kramar henne hårt från sidan. "Eftersom du nu är tjugo år och allt för ofta skickar ut oss från huset så har vi löst det problemet på ett annat sätt." Säger han och mamma tar upp något som skramlar. Deras förväntansfulla blickar säger något mer än vad jag anar. De har köpt en lägenhet till mig. Men det är inte det enda.

"Så där inne väntar Oscar, Felix och Omar på dig. Dom kommer visa dig upp till din egna lägenhet." Säger mamma glatt och jag skiner upp i ett stort leende. Jag har länge tjatat om att få flytta hemifrån men ingen har haft tiden till att hålla på med sådant.

Jag tar emot nycklarna och kramar om de båda i en hård kram. "Tack så jättemycket, ni är verkligen bäst." Säger jag när vi släppt varandra. Vi alla ler, men mitt leende är antagligen störst. Där inne väntar killarna - antagligen klädda i kostymer som mig för att ha en "inflyttningsfest" eller liknande.

"Gå nu så att de inte får vänta, vi får höras mer imorgon. Vi älskar dig gubben." Säger mamma. Hennes ögon lyser verkligen av lycka, är hon så glad över att jag äntligen flyttat hemifrån?

"Jag älskar er." Svarar jag och ger de båda en lätt puss på kinden innan jag nästan springer över vägen.

En brun port öppnas och Felix huvud sticks ut. Ett skratt lämnar mina läppar när hans peddo flin riktas mot mig. Jag går in och möter resten av killarna - ingen klädd i kostymer. De bär helt vanliga kläder. Säkerheten jag hade i mig försvinner direkt och jag blir återigen förvirrad.

"Mot våning tre till dörr fjorton A." Säger Omar med pekfingret i luften. Han tar täten upp för trapporna med Felix snabbt efter sig. Oscar väntar in mig och ler samma lyckliga leende mot mig. De har planerat något tillsammans och jag är säker på att något mer än en lägenhet väntar.

"Nervös?" Frågar Oscar när vi nått våning två. Fniss och viskningar hörs från kommande våning.

Jag nickar snabbt och ökar på stegen för att nå fram. Felix och Omar står som två livvakter vid den dörr jag antar leder in till min lägenhet. Golvet är svart och väggarna vita. Dörren är i en ljusgrå färg och allt är mycket fräscht. Jag antar att dessa lägenheter inte är de billigaste man kan få tag i.

"Okej herr Molander, nu lämnar vi dig här och vi hoppas att du får en mycket trevlig kväll." Felix talar med en röst liknande hotellservitörer.

"Va? Ska ni bara överge mig här? Jag har ju ingen aning om vad jag ska göra?" Frågar jag förvånat.

"Ogge, tro oss. Du kommer inte bli besviken." Säger Omar med en säker röst och styr sina steg mot trappan följt av de andra. De ropar ett varsitt hejdå som ekar genom trapporna innan de fnittrandes springer ner och lämnar en förvirrad Ogge bakom sig.

Med en rynkad panna kollar jag ner i min hand där jag håller i en silvrig nyckel. Dörren framför mig blir nästa grej min blick landar på. "Molander" står skrivet på en vit lapp som sitter fäst på dörren. Nervös och förväntansfull sätter jag i nyckeln i låset och låser sakta upp. Ett svagt läte från dörren fyller mina öron och jag öppnar försiktigt. Mitt hjärta bankar hårt i mitt bröst när jag kliver in på det mörkgråa golvet. Tyst stänger jag igen dörren bakom mig och kollar runt. Väggarna är vita och klädda med tavlor i olika motiv. Till vänster om mig finns en klädhängare samt ett skoställ. En byrå står placerad mot vänstra väggen och en tänd lampa står på den. Jag lägger ner nycklarna på byrån innan jag knyter av mig de svarta finskorna. Nervöst fortsätter jag in i lägenheten och hamnar i ett vardagsrum, en soffa, ett bord och en tv, ett vitrin skåp och ett vanligt skåp finns i rummet. Till höger är köket. Jag rynkar pannan när min blick landar på det vita bordet, dukat för två. Ljus är tända och en vinflaska står mellan vinglasen. På spisen står mat färdiggjord. Vad är det här? Dukat för två men ingen annan än jag finns här.

Jag skakar på huvudet och vänder blicken mot den stängda dörren som finns vid andra sidan av vardagsrummet. Med långsamma och osäkra steg tar jag mig dig och lägger handen på det silvriga dörrhandtaget. Mycket försiktigt öppnar jag dörren och får syn på en dubbelsäng bäddad i vitt. Men så fort dörren är helt öppnad och hela rummet syns fastnar min blick på gestalten som står vid fönstret. Ryggen är vänd mot mig så vem det är kan jag inte se. Ett mörkt hår i lockar hänger över den bara ryggen då klänningen är urringad och blottar hela hennes rygg. En röd klänning sitter på tjejens välformade kropp. Mitt hjärta slår - om möjligt - ännu fortare i bröstet när jag synar människans ryggtavla och finner den allt mer bekant för varje sekund.

Personen framför mig tar ett djupt andetag innan hon långsamt vänder sig om så att hennes ansikte är riktat mot mitt. Hennes mörkbruna ögon landar i mina och att allt stannar till. Likt en film man pausat stannar mina rörelser och min andning. Mina fötter blir som fastfrusna i parkettgolvet och blicken är omöjlig att flytta från ögonen som jag finner vackrast i världen. Precis som de alltid har gjort tindrar de lite mer än alla andras ögon. Läpparna jag många gånger kysst är svagt särade och målade i rött, matchandes klänningen hon bär och även min klädsel.

Mina kinder blir blöta av vätskan som lycklig lämnar mina ögon. Men jag kan inte bry mig mindre. För framför mig står tjejen jag varje dag, timme, minut, sekund har saknat. Efter två år står hon framför mig lika vacker som alltid, lika älskad som alltid.

Framför mig står min andra halva. Allison Moore.

--------------------------

The tears are real på riktigt tänk er Ogge 20 år i kostym och så ba blir han sådär sjukt lycklig och jfbfkfjfjfkfjfjfjfjfjfjfjfjfkwlwosodldkxbxbxnxkdospwldkdndbfbxb