Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 2

Vinden leker i nackhåret. Luften luktar fränt av bensin och bränt gummi. Omkring mig hörs publikens jubel och applåder. Om halsen har jag en rykande färsk guldmedalj, varm mot min dolda hals. Smattret från tusentals handflator ekar som genom en förstärkare över arenan.

Jag står högst upp på prispallen. Vid min sida står Papyrus och Seth Kane. Mad Miles är inte banans mästare längre.

I min högra hand håller jag värdechecken. I den vänstra ett krampaktigt grepp om motorcykelhjälmen, redo att när som helst slita den från huvudet och känna vinden dra med sig håret i en vild och tumlande dans. Alla skulle jubla när de såg mitt egentliga ansikte och jag skulle bli den första som lägger grunden för jämställd racing.

Med ett djupt andetag sluter jag ögonen under den sista ofattbara sekunden av okändhet. Den sista stunden när ingen fortfarande inte vet vem jag är, och slår upp ögonen. Jag sliter loss hjälmen och möter åskådarnas symfoni. Känner den kristallklara, bensindoftande kaffelukten hitta sin väg in genom näsborrarna...

... Jag aldrig vunnit någon tävling.

Jag slår upp ögonen. Kaffekokaren bubblar fortfarande i sin rytmiska, sömngivande ton och för varje sekund sprider mer och mer söt doft omkring sig.

Jag suckar tungt. Ännu en dagdröm. Den sötbeska doften tränger sig in i näsborrarna och jag kan inte låta bli att andas in lite extra. Min högsta dröm. Toppen av världen. Att visa att kvinnor visst kan köra under dödliga omständigheter och ändå slå nytt världsrekord över alla motorintresserade män.

Jaffacakespaketet ligger fortfarande på bordet. Öppnat såklart. Ben är ett efterryktat kakmonster av rang och därför brukar de alltid "spårlöst" försvinna nästan direkt efter inköpsdatumet.

Jag nappar åt mig paketet, tar en kaka och lämnar kvar resten på bordet. Den starka apelsinsmaken sprider sig över tungan. Chokladen smälter ihop och lägger sig som en delikat hinna runtomkring.

Min dagdröm var inte osanning. Just nu är Mad Miles banans herre. En före detta världsmästare. Han vinner varje race - varje race - utan omsvep. Om jag sa att han är en joker på banan skulle det vara en rejäl underdrift. Det sägs bakom viskande fasader att han har tävlat utomlands i riktigt stora mästerskap och placerat sig. Även om han startar sist och låtsas få motorstopp så slutar det alltid upp med att han hamnar i ledningen på ett eller annat vis. Ingen vet hur han bär sig åt, vilka knep han tar sig till eller tänker använda härnäst. Ingen kan slå honom och tills vidare är jag nöjd med det. Det är som en extra trygghet som gjord för mig.

Plötsligt slås den andra, offentliga dörren, upp tillsammans med en vindpust och min morbror kommer släntrande. Han har fortfarande på sig sin blå jobboverall och det grå håret spretar åt alla håll under flagnande fläckar av olja. Verktygslådan som han håller i ena handen faller till marken med en dov duns innan han sjunker ner med en djup suck på stolen mitt emot min. Han gnider sina händer och pressar handflatorna mot bordsytan.

Nu när Ben är här går jag raskt fram till kaffebryggaren och betraktar den lysande röda knappen i väntan på  att den ska slockna. Den påminner om en förminskad version av startlyset innan ett race och får mig genast i lite bättre stämning.

Ben sitter och håller sig för huvudet, en gest som bara kan tyda på att han inte har fått tillräckligt med koffein i sig på ett tag. Min morbror är väldigt kaffeberoende och man ska ha bra tur om man mot förmodan skulle råka se honom utan en rykande het kaffekopp i handen. Själv är det det sista jag vill. Kaffe är gott men jag tänker inte riskera huvudvärk för en busig liten bönas skull.