Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 35

Jag kan inte röra mig. Det känns som om jag aldrig mer kommer att kunna röra på mig igen. Illamåendet växer likt en inkommande tidvattenvåg på väg genom kroppen. Det bubblar och skvätter som om jag var sjösjuk.

Will griper tag om min hand. Det är som att någon har dragit en mörk gardin för mina ögon, men jag kan fortfarande känna det. Ett säkert kort på att jag inte har svimmat. Han drar mig intill sig och jag lutas mot honom, lindar som bedövad mina armar runt hans kropp.
Jag lyssnar, orörlig som en staty, på Ms Campbell och Mr Cyrus, hur deras steg ekar allt längre bort mot snabbmatsrestaurangen.

"Självklart inte Lucy. Det handlar inte om att tjuvlyssna. Jag är bara orolig för henne å hennes vägnar." säger Mr Cyrus.

Ms Campbell stirrar på honom. Jag stirrar på honom. Will stirrar på honom. Och Haley och Wills kompisar stirrar på honom. Men Mr Cyrus står lika obekymrat stilla som förut, verkar inte märka någonting av all den uppmärksamhet som är riktad mot honom. Han pillar lätt och obekymrat på sin ena skjortknapp.

"Som sagt kan jag inte säga någonting mer just nu." säger han med en sista blick på Ms Campbell.

Med det gör han en helomvändning mot snabbmatsrestaurangen och lämnar henne ensam kvar på gatan.

Ms Campbell sträcker på sig och sopar diskret bort en bit osynligt damm från sin högra axel. I hennes ansikte speglas en blandning av oro och förvirring. Redan innan Mr Cyrus har hunnit ta sig fram till kassan ökar hon på stegen och följer efter honom.

Jag känner precis likadant. Inne i mitt huvud surrar tankarna likt bin, svårgreppade och irriterande, och som om det inte kunde bli värre låter det som om de har byggt bo inuti en förstärkare. De imaginära bina cirkulerar varv på varv innanför hjärnbalken och gör mig yr. Riktigt yr. Det är som att lura sig själv till att ha tinnitus.

Tankarna som ploppar upp inuti mitt huvud är lika ovälkomna som osannolika. Jag vet inte vad jag ska tro. Under hela den här tiden har aldrig Mr Cyrus, ens för en enda gång verkar det som, slutat oroa sig för mina resultat. Tydligen mer än vad jag någonsin i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig.

Istället för att släppa det, som han lät mig tro där på hans kontor den där tidiga höstmorgonen, så har han gått omkring och varit orolig i det tysta. För min skull. Jag vet att jag har haft problem för att få vardagen att gå ihop den här terminen men det har alltid varit något jag trodde att jag skulle fixa. Hade kontroll på. Efter att ha hört det här är det tydligen mycket värre än det verkade vara.

Jag drar tyst efter andan men inte tillräckligt tyst för att Will inte ska höra och ge mig en besynnerlig men förstående blick.

---

De har hållit på ett tag nu.  Alla försvarar, alla går till anfall men ingen gör mål.
Haley och jag sitter som på nålar när bollen passas från den ena sidan till den andra över det gnistrande gröna konstgräset och sedan på nytt igen. Luften känns tjock av varmkorv och klibbigt svett. Vid närmare eftertanke så är det ingen som kan göra mål. Inte ens Rita. Så fort en Oxfordspelare får bollen kommer en Hastingsspelare och tar den för att dribbla vidare och så vice versa om och om igen.

Fyrtiofem minuter senare slutar matchen i varje fotbollspelares mardröm.

Straffsparkar.

Oxford väljer såklart Rita som sitt sista hopp och Hastings en rödhårig tjej med fräknar och ett vitt pannband runt pannbenet som tydligen heter Samantha.

Första omgången sitter publiken som lamslagna med blickarna klistrade mot skådespelet nere på planen, spänningen kittlande i deras vener. Ett ensamt skott som klarar sig in i mål och allt kommer att avgöras. Det är inte att undra på att alla rop har dött ut.

Men ingen av de utvalda lyckas träffa krysset. Likaså andra och tredje gången. Den femte snuddar Samantha vid bjälken och bollen studsar ut. Den gula delen av läktaren reser sig upp till hyllning men det tjänar dem ingenting till.

Rita skjuter ett klockrent skott och bollen går snett in genom nätet. De vita rutorna fortfarande dallrande i luften efter att bollen sjunkit till marken. Sekunden efter hoppar ett hav av blå Oxfordspelare runt på planen och den blå läktaren är inte sena att haka på, var och en tjutande av glädje.

Alla skriker, Caitlyn är upplöst i tårar och Rita svävar ständigt i luften av händer som vägrar att släppa ner henne. Jag och Haley reser oss tillsammans med Oxfordklacken och öser smattrande ovationer över spelarna på planen nedanför. Hastings kommer fram och tar vardera spelare i hand, tack för en bra match, tack för en bra match, och Oxford avslutar med att krama om dem var och en.

De riktiga glädjetårarna kommer när laget börjar springa ett ärevarv runt planen. När jag får syn på Lyns blossande våta, tårfyllda ansikte i massan fyllt av sprudlande äkta lycka förstår jag plötsligt vidden av vad som nyss ägt rum. Svettiga fotbollsspelande tjejer som kämpat för sin rättmätiga plats.

Ikväll har det skett. Ikväll har det avgjorts. Oxford ska spela final mot Manchester i London!