Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 31

Det här är ett långt kapitel men frukta icke, för jag har nämligen lite passande musik till det! :)

Musiken kommer från Merlin igen och om den skulle sluta kan du söka upp den på Youtube eller Spotify eller något och spela på repeat. Titeln är Merlin buries Lancelot.

Det är ett tungt kapitel och sorg är temat.

Trevlig läsning!

//Vitsippan

---

Försiktigt placerar jag den ena foten efter den andra som om det släta golvet var av heligt trä gjort av Gud, och det är det ju på sätt och vis. 

När vi har satt oss till rätta börjar de ovanligt få gästerna att traska in. Hela rummet är fyllt av någon slags tung sorg. Doften av svart. Det nästlar sig in och lägger sin tunga prägel ovanpå allt den kan komma åt. Får rummet att verka mindre än vad det egentligen är. Allt från rosor, till blomsterkransar som täcker både väggar och tak. De fyller hela altaret och allt runt omkring. Med rosor, med sorg.

Richard bär en svart kostym med en bländande vit skjorta under för att uppvakta pappa en sista gång. Mamma har på sig en svart långklänning med spets upptill vid axlarna som svepande följer ner ända till anklarna. Vigselringen sitter fortfarande på hennes vänstra ringfinger. Som gjuten runt sten.

Själv har jag inte klänning. Det finns inte en enda dag om året som jag tar på mig något med en kjol. Det började i fyran då jag upptäckte att det berövar både mina friheter att springa och att reparera fordon. Inte för att jag någonsin har reparerat bilar i klänning, men jag gillar frihetskänslan som ett par byxor ger mig.

Därför har jag på mig ett par tights och en vid tunika rakt igenom svart. Som min egen hyllning och en tyst protest, har jag på mig halsbandet i äkta silver som han gav mig när jag fyllde arton. Det föreställer ett litet lejon. Manen yr kring huvudet och ögonen smalnar i vaksam misstänksamhet.

"Var modig, som ett lejon." sa han till mig precis stunden innan jag fäste det runt halsen. Inte ens Richard vet vad det står för på riktigt, bara jag och pappa.  

Medan gästerna tågar in i kapellet tar jag chansen att se mig omkring. De stora ljusa väggarna reser sig majestätiskt mot det välvda taket och en svartklädd diakon står bakom podiet med händerna knäppta över den utputande magen. David Johnson, jag känner igen honom. Han är organiserad inom det mesta inom kyrkan här i trakten.

Det vita kapellet är till inte ens till hälften fyllt av svartklädda människor som pryder varje bänkrad med glesa mellanrum. De flesta är grannar eller släktingar från pappas sida. Jag blir besviken över att de inte är fler men en sträng röst rensar upp tankarna och påpekar att inte reflektera över det.

Ceremonin börjar med en begravningsmarch. Från de södra delarna av England. Ömsom hårda, ömsom mjuka stråkdrag hörs från en radio i den främre delen av kapellet.

Diakonen, David Johnson, kliver fram när låten tagit slut och placerar ut rökelse och värmeljus ovanpå kistan. Han tänder ljusen ett efter ett med en klar lysande låga på tändstickan och stänker vigvatten över kistlocket under publikens samlade tystnad. Jag antar att jag inte är den enda som känner ett stort hål växa och gräva sig allt djupare och djupare genom mig. Som att hjärtat långsamt och ytterst smärtsamt förvandlas till ett tomt och till slut ihåligt hål. Det gnager vid platsen i bröstet som de svarta lågorna lämnat tomt.

Diakonen börjar ett av sina tal. Det kommer från bibeln, jag känner igen det. David maler på om samma saker gång på gång. Visserligen byter han tonläge där det passar men det gör det inte särskilt mycket roligare att lyssna på.