Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 41

Tjocka skäggstrån längs en orakad haka blottas. Full av stickigt brunt hår. Jag kan svära på att var jag än befann mig skulle jag känna igen det ansiktet var helst det syntes till. Det är samma ansikte som så vänligt lett mot mig i korridorerna, som talat till mig så artigt men ändå bestämt. De klara bruna ögonen som haft en udd av humor och välvilja, det kantiga ansiktet. Nu finns inte ett spår av välvilja kvar. Den så självklara vardagselegansen är som bortblåst. Inte minsta glimt av den fina herre jag trodde att han var.

Mannen bakom snusnäsduken, som stått som segrare otaliga gånger på prispallar världen över, som varit fruktad av många och hatad av ännu fler, sitter just nu inne i sin bil och brinner upp. Oxfords rektor.

Brendan Cyrus.

I nästa sekund exploderar Vipern och Mr Cyrus trycks brutalt mot rutan. Jag ser hur hans lemmar slits isär, den nyss så rena glasrutan blir alldeles nersprutad av vinrött blod. Det rinner längs glaset i tjocka droppar. Utan någon förare som kontrollerar spakarna börjar bilen att kränga vilt över banan. Som en otämjd tjur som mist synen på kuppen. Däcken fattar eld och med en vansinnigt hög smäll slår den brinnande Vipern  i sargen och exploderar. Avslutar allt vad den en gång var. En tung lukt av bränt gummi och rök stiger över asfalten, sticker obehagligt i näsan, och vidare över arenan. Det luktar död. Saltigt, vidrigt och motbjudande. Jag kan bara tacka min högre skyddsängel för att det sotiga Viper-vraket kolliderade i den vänstra delen och inte mot mig.

Självinsikten återvänder långsamt och jag blir uppmärksam om hur hårt knutna mina händer är om ratten. Svetten klibbar längs huden från fingrar till ryggrad. Hjärtat bankar som en orkester i bröstet fast av tusentals hammare istället för instrument.

Mad Miles är död. Död på grund av Will.

Samtidigt, mycket motvilligt men inte osedd, stiger en känsla av lättnad genom kroppen. Jag minns överfallet. Hur Mad Miles hoppade på mig den kvällen när jag ringde till Will för att berätta om pappa. Det var han hela tiden, det var Mr Cyrus. Han var mig på spåren utan att någon som helst märkte. Inte ens jag själv. Det kunde ha slutat riktigt illa. Och nu är hotet borta.

Det var det han skulle berätta för Ms Campbell där utanför fotbollsplanen i Hastings. Det måste det ha varit. Jag minns plötsligt den gången i början av terminen när Ms Campbell skickade upp mig till rektorn för första gången. På den blänkande namnskylten i förfalskat guld hade det stått Brendan M. Cyrus.

Brendan. Miles. Cyrus. Mad Miles.

Jag hade undrat varför han inte skrev ut hela namnet. Nu är det uppenbart. Jag undrar vad som måste ha rusat genom hans tankar när han förstod att det var jag, hans egen elev, som susade över asfalten förklädd till Black Jack? Det värsta är att jag aldrig kommer att få veta.

Jag finner plötsligt mig själv dundra fram i rasande fart längs den gropiga banan. Genom uppriven asfalt och foten klistrad mot gaspedalen. Utan att tänka mig för har jag störtat iväg, bort från Brendan Cyrus och hans skickligt förklädda lögn. Anledningen, märker jag, till att jag så plötsligt vaknat upp, var för branten som närmar sig med allt mer hissnande fart.
Det svindlar till bakom pannbenet när jag märker vem som är framför. Den enda framför. Som även han närmar sig med halsbrytande fart.

Will.

Först tänker jag att jag i min höga hastighet måste ha svishat förbi Papyrus, inser sedan att Papyrus är omkörd för länge sedan, Mad Miles död, och Jacob hundratals meter bakom. Det är bara Will och jag kvar. Slutstriden står mellan oss. Pojkvän mot flickvän. Jag kan vinna det här.

Egentligen borde jag sluta nu, komma tvåa istället och nöja mig med det, men jag kan inte. Jag kan inte bevisa för honom att det lönar sig att döda. Även fast det är Mad Miles som har slutat upp som den mördade. Jag vet inte om jag ska vara tacksam eller brista ut i storgråt. Inte heller kan jag snubbla på målsnöret nu när det är så nära. Ikväll kan min dröm gå i uppfyllelse. Den som jag har kämpat för så länge men aldrig fått erkänna för mig själv. En varm blixt av vrede blixtrar till och delar kroppen i två. Två helt olika val. Det spelar ingen roll. Jag vet redan vilken som kommer segra.

Jag plockar vårdslöst upp jakten. Will måste ha en riktigt bra anledning för att gå till botten med något sådant här. Jag har knappt hunnit förflytta mig en meter innan han upptäcker min allt närmande svarta Diabolo i backspegeln. Hans mun rör sig i spända, förbannade rörelser och mimar orden "Satans Jack".

Jag lägger mig bakom honom och låter hans Corvette ta emot fartvinden. På så vis drar han upp oss ensam. Hans bil är trots allt muskelbilarnas konung, något skäl för sitt namn måste den väl kunna visa upp.

Will är uppenbart inte nöjd över mitt val men han visar heller inte några tecken på att bryta mönstret.
Under de få sekunder som vi fortfarande befinner oss på toppen gör jag mig redo för att kasta mig utför det branta stupet i en vild kapplöpning. Det suger till i kroppen när bilen faller. Faller och faller, dundrar framåt i en rasande hastighet. Efter att ha rullat ungefär halvvägs nedåt märker jag hur Will plötsligt börjar sacka efter. Jag saktar ner en aning av rent säkerhet och fortsätter att ta mig nerför branten i en inte lika halsbrytande fart.

Will befinner sig nära hela tiden, som om han klängde och klättrade på mig för att få mig ur fokus. I den sista nedgången, när de annalkande kurvorna börjar komma, livshotande i den här hastigheten, blir jag tvungen att sakta ner ännu lite till. Det är då han fullföljer sina planer.

Som en svart blixt dundrar han förbi och i nästa ögonblick ser jag hur det flimrar till av något mörkt i utkanterna av synfältet och Diabolon kastas mot sargen. Det dröjer inte länge förrän jag förstår vad som håller på att hända och genomskådar hans plan direkt.

Flimret var stöten som följde av att han trängde in oss båda åt höger. Rakt in i sargen. Det var det korta ögonblicket innan bomben kom.

I nästa stund ser jag med fasa hur en avlång, svart kontur stor som en dynamitgubbe plötsligt ligger mitt framför mig på vägbanan. Det är omöjligt att svänga undan helt på den här distansen. Det hela går väldigt fort. Även fast jag bromsar hårdare än någonsin förut så hinner jag inte med råge få ner hastighetsmätaren till vad som krävs. Jag svänger desperat åt vänster men det enda som händer är att Diabolon förser sig själv en konstig, sned vinkel. Paniken blommar upp genom halsen när jag inser att det är omöjligt och krocken är ett faktum.

Diabolon kör med full kraft in i sargen och jag känner orörlig hur jag faller framåt. Hjälmen dunsar vårdslöst i ratten. Tröttheten cirkulerar, manipulerar. Jag kan inte förnimma en enda muskel. Fingrarna känns stela och orörliga. Jag känner hur bilen skrapar mot sargen samtidigt som jag omtöcknad lyfter på huvudet. Försiktigt, ett steg i taget. Tack vare den solida motorcykelhjälmen mår jag i alla fall någorlunda fint efter smällen. Det kunde ha varit värre.
Sedan minns jag var jag är någonstans och panikkänslorna kommer tillbaka med full kraft. Det enda jag ser framför mig är Wills blodröda dimmljus som försvinner bakom en ridå av rök.