Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 8

Mina fingrar flyger över låset. Jag öppnar skåpluckan, låser in plånboken och mobilen, en särskild säkerhetsmanöver, och kollar för min egen skull att id-kortet är borttaget. Alla förare får ett eget skåp att förvara sina värdesaker i men det är allt. Winner's Hut är inte direkt kända för att vara generösa. Man får nöja sig med ett gammalt nerklottrat plåtskåp.

En hård knytnäve trycks in i ryggen bakom mig med olycksbådande vassa knogar. Jag kippar tyst efter luft för att ingen ska höra innan det går upp för mig vem det är. Den enda det kan vara som saknar respekt för alla andra.

"Du är här som alltid Jack."

Seth Kanes grova och hånfulla röst raspar i öronen.

"Vad annars?" svarar jag i min tillgjorda basröst.

Det var Bens första och viktigaste krav. Om jag inte kunde kontrollera min egen röst skulle jag inte få sätta min fot på arenan, någonsin. Jag tränade konstant i ett år innan det slutligen satte sig och jag kunde obehindrat byta mellan min egen och Jacks röst.

"Det finns inget annat." säger Seth Kane med ett hånflin så att alla hans smutsgula tänder blottas.

Hela honom gör mig illa till mods. Allt från det snaggade håret och de groteska musklerna, till de runda piercingarna i både ögonbrynen, öronen, läpparna och näsan. Armarna  är nästan helt täckta av tatueringar föreställande olika havsvarelser, däribland hajar och halvnakna sjöjungfrur med fjälliga stjärtar och långa sammetslena hår. Genom den sönderslitna skjortan som expanderat och slitits upp av hans stora biceps skymtar en och annan rosenknopp till bröstvårta. Han passar precis in i mallen för en som har suttit inne. Det värsta är att han har gjort det också. För fem år sedan greps han för att ha mördat sin fru och barn. Ett år senare, bara ett år, släpptes han fri.

"Jag måste gå till bilen." säger jag för att få komma undan så snabbt möjligt. 

Seth Kane dunkar mig hårt i ryggen igen med sina vassa knogar och skrattar högt. Det svider till mellan kotorna.

"Förbered dig inte för mycket bara. För du kommer ändå att förlora!"

Jag ignorerar hans uttalande och mumlar ett bittert: Det kommer du också, tyst för mig själv innan jag lämnar det smutsiga båset. Antagligen hörde han mig, för jag kan känna en stark hånleende blick borra sig genom nacken ända tills dörren skiljer oss åt.

Sådana som Seth Kane är det bäst att hålla sig borta ifrån. De borde sitta inspärrade i en liten håla djupt nere under marken och ruttna hela sin patetiska livstid. Dessvärre har jag stor vana av att ständigt stöta in i honom då han alltid brukar tampas om fjärde platsen med mig.

Regnet har slutat när jag kommer ut på arenan men asfalten är fortfarande blöt och doftar friskt av regnvatten. Allt är asfalterat i Oxford, till och med Street racing anläggningen, utom vissa specifika banor. Min Lamborghini står stilig och nattsvart där jag parkerade den en bit bortanför baren, Drive n' drink, ett passande men väldigt omoraliskt namn. Det är den byggnad där efterfesten äger rum efteråt och där alla racingsugna män samlas för att satsa på vem de tror kommer att vinna. Det verkar inte bekymra dem ett dugg att det alltid är Mad Miles som tar hem alltihopa i slutändan, de satsar fortfarande lika glatt och hejdlöst. Inte att tala om att anläggningen går med vinst.

Jag genar över asfalten mellan byggnaderna. De små väderbitna båsen för bilarna på vardera sidor om vägen ser ut att kunna rasa ihop när som helst.
Det börjar dra ihop sig och jag har inte sett startlistan än. Jag vet att jag själv startar som nummer fem, men det hindrar mig inte från att vilja se de andras positioner.