Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 3

"Miss Woods! Miss Jackie Woods!"

Ms Campbells laddade röst ekar genom geografisalen likt en pisksnärt. Hon är arg, näst intill vansinnig. Jag har kommit försent igen.

"HALVA höstterminen har gått och DU har redan kommit FÖRSENT mer än HÄLFTEN av dagarna! Det är TREDJE gången den HÄR veckan! BRYR du dig det MINSTA om SKOLAN Jackie? Det är LÅNGT ifrån ALLA som är lika lyckligt lottade som DU och har FÖRMÅNEN att få gå på UNIVERSITET!"

"Förlåt Ms Campbell. Jag lovar att det inte ska hända igen."

Ursäkten låter pinsam och ynklig till och med i mina öron, men vad ska jag göra när alla trettiofem ögonpar i salen är riktade mot samma punkt, det vill säga mig? Nervositeten nafsar i maggropen och jag svarar genom att mekaniskt trycka skolböckerna mot bröstet. Som en sköld för att hålla alla nyfikna ansikten på avstånd.

Caitlyn sitter rakryggad på sin stol och skakar sakta på huvudet. Hon ser misstroget på mig som för att säga: Seriöst Jackie, inte igen.

Haley däremot ligger med halvslutna ögon mot bordet och verkar kämpa mot att inte somna. Det är första terminen och hon har flyttat hemifrån för första gången. Jag antar att hennes version av föräldrafritt anpassar sig lite väl mycket åt det galna idealet.

"Du måste VISA RESPEKT Miss Woods! VISA RESPEKT för dina klasskamrater!" gormar Ms Campbell där hon står framför mig och smäller näven i bordet.

"Jag är uppriktigt ledsen Ms Campbell. Det är bara det att jag har haft så många läxor den senaste tiden." ljuger jag och stirrar medvetet ner i golvet rakt på mina skor. Det lindrar skammen. Ett välanvänt knep som jag har lärt mig den senaste tiden för att undvika de värsta utskällningarna.

Ms Campbell ser både misstänksam och sorgsen ut. Det syns tydligt att hon inte tror på mig men samtidigt har hon ingen aning om vad det kan vara istället.
Hon snörper lätt på munnen som hon alltid gör när hon ser sig själv som högre stående.

"Tyvärr Ms Woods, jag har inget annat val än att skicka dig till rektorn."

Det är som om allt stannar upp. Både rummet, mina klasskamrater och tiden. En tung, stark förtvivlan dras åt kring min strupe och ner mot bröstkorgen. Täpper till andningsvägarna och ger mig svårt att andas. Det är mitt första möte med rektorn.

"Snälla, kan jag bara få en chans till, jag lovar att skärpa mig." ber jag så vänligt jag kan.

"Den chansen är redan sedan länge förbi. Gå till rektorn och kom tillbaka när ni har kommit fram till en lösning."

"Men..." försöker jag.

"Inga men. Jag har fått nog!"

Mina axlar sjunker ner till golvet. Så känns det som i alla fall när det sista av hoppet sugs ur mig. Uppgivet möter jag hennes spända blick i ett meningslöst försök att lindra straffet.

"Tyvärr men vi kan inte fortsätta såhär." säger Ms Campbell skarpt.

Jag nickar till svar och går lika stelt som om jag var en elektronisk robot ut till korridoren med elevernas blickar brännande i ryggen.
Mina steg ekar bakom mig. Väggarna är kantade av blå och gröna skåp. Det är högt i tak och mycket rymligt. Skolan är faktiskt, när man tänker efter, väldigt vacker. Den äldsta i hela den engelskspråkiga världen, vilket förklarar alla vackra tinnar, torn och utsmyckningar som snarare får den att likna en kyrka än ett universitet. Golven och väggarna blickar från sina hedersplatser livlöst ut i tomma intet.

En okänd elev, en kille, kommer plötsligt ut från ett klassrum och ser undrande på mig när jag raskt promenerar förbi med intetsägande blick. Ur slutet av ögonvrån uppsnappar jag en retfull glimt i hans ögon. Jag känner hur axlarna drar ihop sig och hur jag med ens går från uppstressad till orolig, vet inte om jag ska stanna eller fortsätta gå, men bestämmer mig för att fortsätta.