Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 36

Det är en lydig Jackie med ringar lika mörka som kol under ögonen som kliver in i klassrummet och snabbt vänder om igen när Ms Campbell informerar om att hon förväntas vara på rektorns kontor om högst fem minuter.

Färden genom korridorerna och trapphuset får magen att vrida sig mer och mer. Avståndet mellan våningarna krymper med alltför snabb takt. Oron för vad som kan komma att inträffa härnäst är stark. Jag har inte gjort något fel. Inte egentligen.

Med lätt hand knackar jag på och gläntar på dörren. Det hörs ett tydligt "kom in" och jag anstränger mig hårt de sista kvarstående sekunderna för att lägga på all artighet jag kan förmå, och travar in.

"Godmorgon Mr, du ville prata med mig?"

Jag spänner varje muskel längs ryggens breda tavla och anstränger mig för att dölja bitterheten som lömskt lurar bakom min röst.

"Varsågod och sitt, men jag tror bestämt att jag inte kallas för Mr Du nu för tiden." svarar han.

"Okej, förlåt mig."

Orden gömmer sig bakom en dimma av mummel men jag har ändå en påtaglig känsla av att han hör.

"Varför är jag kallad till ditt prydligt vackra, anständiga kontor Mr Cyrus?" rättar jag mig själv med onödig artighet för att dra ner på hans titel.

Mr Cyrus drar lätt i slipsen för att rätta till den och ser nyfiket på mig. Han lutar sig framåt och placerar händerna varsamt på bordet. Den ena framför den andra. Iakttar mig med skärpa.

"Vad hände Miss Woods? Du som var så bra på väg med dina studier och nu, på naturvetenskapen i torsdags, visste du inte ens hur man sätter på ett mikroskop."

"Det räknas inte." svarar jag. "Batteriet var slut."

Rektorn lutar huvudet åt sidan medan mungiporna flyger uppåt. Han skriver ner någonting på en liten kritvit papperslapp liggande bordet mellan oss. Jag hinner läsa orden mikroskop och batteri.

"Hur skulle det se ut om alla framtida läkare gav upp så fort batteriet i deras instrument tog slut?"

Han ler lätt åt sin kommentar och skakar sedan på huvudet. När jag inte svarar fortsätter han rent automatiskt.

"Det är inte bara det, inte enligt principen. Mr Thompson berättade för mig att han har upptäckt en del sjunkande resultat hos dig. Stämmer det?"

Jag tänker tillbaka på uppgiften i biologi som vi hade för några veckor sedan och tänker att det nog är den som är orsaken till det hela. Efter att ha vänt och vridit på min vardag den senaste tiden ser jag plötsligt framför mig, glasklart som genom en putsad lins, att det mycket väl kan vara mer än så. Små, små misstag dolda i mörkret längs en snårig stig halvt igenvuxen av greniga buskar som gör allt i sin makt för att försvåra navigationen.

Plågsamt inser jag hur slarvig jag har varit. Jag har varit ofokuserad. Väldigt ofokuserad. Street racingen har upptagit för stor del av min energi. Likaså omständigheterna efter pappas död. Mitt dubbelspel håller sakta men säkert på att glida ihop likt två bilder, som separerats men som med allt annat, till slut glider tillbaka igen. Om de går igenom med full skärpa kan det bli riktigt farligt.

"Min pappa dog för inte så länge sedan." svarar jag och rättar till min hårtofs.

"Jag förstår Ms Woods, det gör jag verkligen. Jag har själv upplevt förluster. Ingen den andra lik, men du måste förstå att det här är college. Inte en futtig High school."

Rummet med alla dess prydliga pärmar svartnar och det enda jag kan se klart när jag flyger upp ur stolen är Mr Cyrus starka kroppsbyggnad bakom skrivbordet. Som om jag såg genom en väldigt lång och bakvänd kikare.

"Det är bara mitt första år på skolan! Jag kommer att stanna i minst tre år till!"

Jag känner mig konstigt lustig där jag står rakt upp och ner framför skrivbordet med knutna nävar öga mot öga med skolans rektor. Rest mig upp och gormat utan hänsyn mitt framför de prydliga uppradade pärmarna efter färgsortering med sina känsliga öron. Som en våldsam gatumarodör som inte kunnat anpassa sig och nu är på väg att hamna i bråk med polisen om hon inte passar sig. Jag vill ut härifrån, jag vill inte vara instängd i ett trångt och välstädat kontor alldeles för propert för min smak.

"Det stämmer, men det är viktigt att redan från början rycka upp sig och lära sig använda en bra studieteknik."

Han gör en kort paus tillräckligt lång för att jag ska öppna munnen och försöka säga någonting men när jag väl gör det klipper han genast av. Fortfarande alldeles lugn.

"Nu när du har det i åtanke hoppas jag att du väljer att ta ditt förnuft till fånga. Det var bara det jag ville säga."

När jag inte svarar tillägger han vänligt, 

"Du kan gå nu."

Under den lilla tidsrymden av ett ögonblick förblir jag alldeles tyst. Funderar på om jag ska berätta om igår, fråga om det var något mer han menade, varför just jag, varför just mina betyg, de är inte så katastrofala egentligen och faktiskt rätt bra. Även om det innebär att jag måste erkänna mitt tjuvlyssnande.

Efter en stunds övervägande kommer jag fram till att det allra bästa just nu är att låta bli. Mitt erkännande skulle inte ge raka vägar för att på ett positivt sätt behålla hans förtroende.

"Det är ingen fara Ms Woods, jag ville bara prata med dig om det så att vi båda är klara med hur skolan ser ut i nuläget." tillägger han ursäktande som om han just läst mina tankar.

Mr Cyrus kantiga ansikte spricker upp i ett vänligt leende som får en tunn men varm stråle att tryggt strila längs min ryggrad. Precis när jag kommer fram till dörröppningen och ska gå harklar han sig och ser upp. Orakad, igen. Ansiktet är slutet för omvärlden men ögonen blänker med en tydlig glimt av beslutsamhet.

Han lägger ner bläckpennan mot pappret.

"Kan du vara så snäll att kalla in Ms Haley James?"

Under bråkdelen av en sekund känner jag en hård näve krama om de fria rörelserna i bröstkorgen och ögonen förvandlas till en sorts larmsystem som för min inre syn blinkar rött. Jag står som fastfrusen vid tröskeln och kan bara förmå mig att stirra på honom innan jag snabbt hittar tillbaka och samlar ihop resterna av mitt förnuft. Beslutsamheten är borta ur hans ansikte och fylls istället av det vanliga så självmedvetna leendet.

Jag nickar.

"Ja det ska jag."

Sedan tar jag ett stort steg ut genom dörren för att komma så långt bort som möjligt så snabbt som möjligt, och går raka vägen därifrån.