Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 16

Regnet öser ner över den prydliga skolgården och framhäver exakt hur jag känner.

Det är måndag och Ms Campbell står och rabblar sin vanliga morgonritual.

Jag sitter längst bak i salen och stirrar ut genom fönstret, oförmögen att ta in något alls av vad Ms Campbell eller någon annan av klasskamraterna säger för något. Jag fattar inte ens varför jag går till skolan. Det är väl bara sådant man gör när man går på college antar jag. För upptagen för att missa något. Tankarna och sorgen virvlar ständigt omkring inuti kroppen. Trycker på, kväver. Utan att vila. Som en ändlös orkan med piskande blixtsnärtar. Det är så det ska vara antar jag.

Under lunchen smyger jag upp till rektorn för att be om ledighet. Den kvävande känslan till trots känner jag mig ändå lugn. Mr Cyrus litar på mig, och dessutom, vem skulle inte få ledigt för en sådan här sak?

"Jackie!" ryter Ms Campbell plötsligt. "Vad håller du på med? Svara på frågan!"

Yrvaket rycker jag till och tittar förvirrat på henne.

"Va?" kraxar jag.

"Det här är inte High school! Här tar vi ansvar för våra studier!"

"Förlåt mig, min pappa dog i fredags." mumlar jag halvhögt och viker undan för hennes skarpa blick för att stirra ut genom fönstret igen.

Jag bryr mig inte ifall de andra hör. Det är väl kanske lika bra. Haley och Caitlyn vet i alla fall redan. Det är det enda som betyder något. Uttrycket i Ms Campbells blick blir med ens uttryckslöst och förvandlas ögonblicket senare till chock.

"Förlåt, jag visste inte..." börjar hon och skakar på huvudet. "Vi går vidare."

"Du kunde ju inte veta." mumlar jag kallt och oförsonligt. Jag vet inte varför jag är så hård. Hon kunde uppriktigt inte veta.

Jag tippar huvudet åter åt höger och lyssnar så noga jag förmår på hennes genomgång. Det är svårt och ibland brister koncentrationen men jag hittar tillbaka tack vare min ihärdighet. Sorgen får gärna bryta ner mig hemma, men inte på lektionstid.

Sista lektionen är engelska med Mr Thompson. Haley och Caitlyn har varit uppmuntrande och hittat ljusglimtar även i det gråa och trista, och det är nu, lagom till den sista lektionen, som jag har blivit fokuserad och tillräckligt redo att suga upp all kunskap likt en tvättsvamp.

Mr Thompsons bruna mustasch guppar på överläppen medan han vaggar mellan olika positioner vid katedern. Han är byggd som ett kylskåp. Stor och grov, och förvånar alltid sitt sällskap när det visar sig att han faktiskt kan röra på sig.

Han guidar oss genom satser, fraser, komparativ och alla språkets byggstenar. När lektionen äntligen är slut snurrar det i huvudet på mig av nya termer och ord som jag aldrig kommer att få användning för under något av mina framtida jobb den närmaste tiden. Inte innan jag har min examen i alla fall. Om ens då. Jag tvivlar på det också.

Ute i korridoren en timme senare blir jag stoppad av Haley och Caitlyn. Haley tar stadigt tag om handleden och Caitlyn ser förstående in i mina ögon. Hennes egna är så vackert bruna. Som smält choklad.

"Säg till om det är något." säger Haley med inte så mycket som ett uns av ofokuserad felbetoning i uttalet.

"Jag lovar." svarar jag och kramar om Haley, sträcker på mig efter Caitlyn.

Vi behöver inte säga något. Vi förstår varandra precis. Sedan skiljs vi åt. Lyn till sin träning, Haley till sin dramaklass och jag i raskt tempo till sjukhuset och till Will. Hans mamma ringde i morse vid frukosten. Känslan fladdrar i magen likt lätta fågelvingar av förväntan och nervositet. Äntligen kommer jag att med egna ögon få se vad det är som har uppehållit läkarna med operationer så ofta att jag inte ens har kunnat ringa honom. Det är nästan så att jag inte vågar gå dit av rädsla för vad som kan vänta på mig där. En liten hoprullad kåldolme i sjukhuskläder dränkt i sitt eget blod som råkar likna Will? En halvdöd, tunn liten spinkig sak som en gång i tiden var min pojkvän? Jag överreagerar, det vet jag, men jag har samtidigt aldrig fått veta vad som hände den där natten till lördagen.