Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 21

Håret lockas av vindens lek och trasslar sig ut ur flätan jag så slarvigt gjorde i morse. En typisk höst här är svag, regnig och ruggig och i år är inget undantag. Jag har dragit åt kappan så hårt att det nästan känns som att en korsett drog åt runt min midja än ett slappt ytterplagg, och ändå tycks kylan utan svårigheter kunna tränga sig in.

Det är fredag och skolan är slut för den här veckan. Jag står i korridoren bredvid mitt skåp med ett krampaktigt grepp om väskans axelrem. Det som oroar mig mest är begravningen på måndag, och med den dras tankarna ofrivilligt tillbaka till Will. Jag vet att det inte är någon fara med honom, han kommer att bli frisk igen, det är pappa som jag borde fokusera mina tankar på, men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att han kunde ha dött. Dödad av Mad Miles. Will alltså. Vilken död. Det är obehagligt skrattretande och när jag inte kan låta bli att le lite växer skuldkänslorna ännu mer.

Väl utanför skolan halar jag upp telefonen och slår Wills nummer på displayen. Jag är väl medveten om att läkarna inte vill att folk ringer till deras patienter hur som helst men jag måste få prata med honom och om vår relation ska hålla genom alla kommande och framtida problematiska race så måste vi hålla kontakten.

En lång signal går. Två. Tre. Fyra. Betydligt fler än vanligt när jag brukar ringa till Will men till slut svarar han.

"Hallå."

Rösten låter omtumlad och lite borta men betydligt kryare än när jag besökte honom.

"Hej Will, det är jag. Jackie."

Jag gör en kort paus för att gå bort till cykelstället intill grindarna vid skolans utkant så att ingen kan höra oss innan jag fortsätter.

"Hur mår du nu?"

"Hemskt." svarar han strävt.

"Det känns väl lite bättre i alla fall?" frågar jag mjukt.

"Jag vet inte... Läkarna säger att jag kommer ligga inlagd i minst tre veckor till. Om jag har tur."

"Du är på rätt sjukhus i alla fall. Det bästa i hela landet. När kan jag hälsa på dig igen?"

"I dag?" föreslår han genast som om det vore självklart.

"Nej."

Det kommer så hastigt, så snabbt, att det förvånar mig. Tanken på hur det här måste låta i Wills öron skrämmer mig och får gåshuden att resa sig på armarna. Även om jag känner till hans hemlighet så känner inte han till min. Han tror fortfarande att jag ligger hemma eller lyssnar på Ben en fredagskväll som denna.

"Varför inte?" frågar han sorgset efter en liten stund och mina värsta farhågor blir besannade.

"Det går bara inte." säger jag och låter ledsen och uppgiven på rösten, vilket inte är svårt eftersom jag fortfarande hemskt gärna vill träffa honom samtidigt som jag försöker hitta en rimlig ursäkt.

"Jag har lovat Haley att vi ska gå på bio. How to be single. Hon har verkligen velat se den ett tag nu. Och det skulle vara bra om jag fick tänka på annat."

Jag tackar min lyckliga ande att Will är borta för att han ligger inne på ett sjukhus och inte kan drälla runt på stan under några veckor framöver.

"Okej, lördag då?" frågar Will och låter inte alls sårad. Tvärt emot låter han munter.

Jag välsignar honom för att vara den fantastiska pojkvän han alltid har varit som låter mig ha mina egenheter innan en obehaglig stöt far genom kroppen från toppen av huvudet till botten av fotsulorna och en bild av en kista med vita rosor ovanpå locket dyker upp i mitt minne.