Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 27

Gränslösa gnistrande gröna ängar sträcker sig så långt ögat kan nå utanför fönstret. Får, kor och hästar betar lugnt intill murade bondgårdar utan att veta vilken ödesdiger dag som närmar sig. Eller, ödesdiger för mig i alla fall, jag är övertygad om att de inte kommer att bry sig.

Det är lördag och jag är på väg till Brighton. Vilken annan dag som helst skulle jag ha varit överlycklig över att få komma hem men inte nu. Inte nu när jag vet att så fort jag anländer kommer den viktigaste personen inte att finnas där, och det är hans begravning jag kommer att stå inför.

Förmiddagen har gått åt till att packa. Mitt i allt ringde Haley och lyckönskade mig, sedan någon minut senare en mycket andfådd och sliten Caitlyn. Jag antar att hon nyss hade kommit hem från sitt morgonpass.

Tåget tuffar på framåt. En stor gäsp slipper ut mellan mina läppar när jag sträcker på mig. Lättnaden att försvinna från Oxford för ett tag är stor. Jag kommer inte behöva bekymra mig om varken Will, Seth Kane eller Mad Miles på ett bra tag.
Jag sätter mig till rätta på sätet och drar fram datorn och en kudde ur väskan. Det här är ett perfekt tillfälle att få biologi uppsatsen om aortor och artärer ur världen.

---

Centralen i Brighton är tätt befolkad och väl upplyst. Himlen är mjölkgrå av regn som alltid även fast det i dag bara droppar lite grann. Det dröjer inte lång tid innan jag hittar mamma och Richard på perrongen. Jag spatserar raka vägen mellan kvinnor och män, barn så påbyltade med kläder att det bara är näsan som sticker ut mellan lagren även fast det bara är november. Efter en stund kommer jag fram till Richard efter att ha klämt mig förbi en lång man i plommonstop.

Ljudet av klapprande fotsteg och rullande resväskor ekar omkring oss från alla håll. Det luktar starkt av olika parfymer som blandas med varandra och skapar tillsammans en nästan outhärdlig arom. Stanken från för många cigaretter sticker i näsan.

Tågstationen är belägen ovan jord, himlen sträcker sig fläckigt vit och blå över våra huvuden och bilar kör förbi på dem omkringliggande vägarna mitt i Brighton centrum. Det är en stökig miljö, det har det alltid varit, men det är mitt hem och därför har jag ingenting emot den bullriga, grå och trista fasaden.

Mamma och Richard står precis utanför stationshuset. Båda har redan upptäckt mig. Richard har på sig en marinblå jeansjacka och vinden leker i hans korta, bruna lockar. Mamma däremot har stängt in sig i en stor svart yllerock och har en lysande röd mössa nerdragen över huvudet.

De ler båda lyckligt mot mig när jag traskar fram till dem. Så mycket lycka som de kan uppbåda under omständigheterna. Ju närmare jag kommer desto mer sorg ser ut att lysa genom deras ögon.

"Välkommen tillbaka." säger Richard taktfast när jag kommer fram och kramar hans axel.

Det förbryllar mig att det är han hälsar mig välkommen tillbaka när det faktiskt är han som har varit borta längst. Jag skjuter direkt undan tanken och kastar mig om halsen på honom. Bror och syster återförenade igen.

Kramarna är hastiga och korta. Det dröjer inte länge förrän vi alla sitter i bilen tillsammans på väg mot villan i en av Brightons många förorter där jag och Richard växte upp.

Bilen svänger in på den grusade gårdsplanen. Det är Richard som kör. För säkerhets skull. Både jag och mamma har körkort men mamma tror att jag nätt och jämt lyckades köra upp och ännu mindre att jag kan kontrollera pedalerna. Hon vet ingenting om Street racingen, och kanske är det är bäst så. Till och med pappa tyckte det, om hon visste skulle hon gå i taket med en gång och aldrig låta mig köra igen. Det har slagit mig flera gånger hur mycket pappa offrade för min skull när han gick bakom ryggen på sin fru.
Men vi hade samma brinnande intressen, Richard har aldrig delat bilintresset med pappa.