Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 39

Tjolahopp, det var länge sedan!

Jag har tagit en paus över jullovet men nu är jag tillbaka igen, utvilad och pigg :)
Wattpad har laggat de senaste dagarna, har fler än jag märkt något? Och jag ber om ursäkt för den gången jag skulle posta ett meddelande häromdagen. Inget funkade och samma meddelande skickades tusen gånger istället. Förlåt för spammet.

Men strunt i det! Nu kommer iaf nästa kapitel! :D

Ha det gott!

//Mica

---

Anledningen till den storslagna stämningen är flera.
Septimus är tillbaka och så gott som återhämtad, och det andra, den största uppståndelsen, beror på Joel. Han kommer inte att delta ikväll. Nu när Septimus är tillbaka och Jacob fortsätter att dyka upp var det Joel som var tvungen att lämna.

Med skenet från tusentals starka strålkastare lysande över varje liten prick på körbanan kör jag fram till startlinjen. Haley sitter inte i bilen längre. Hon släpptes av några kvarter bort för att hålla misstankarna borta. Ett smatter av applåder exploderar när jag i den bläcksvarta Diabolon passerar terassen vid puben. Kvällens startnummer är på plats fyra. Männen i barstolarna vill allihop se mig återta prispallen.

Jag kliver ut ur Diabolon för att sträcka på benen innan jaktstart och passar samtidigt på att låsa in mina värdesaker. Det stinker av bensin och avgaser som osar över asfalten. Den kyliga höstluften får den att frysa till dimmiga moln.
På väg tillbaka är jag nära att krocka i Jacobs ryggtavla men en välbekant röst stoppar mig i sista sekunden, ena steget i luften.

"Tjena Jack!"

Jag vacklar avsiktligt bakåt och vrider min skinnbeklädda kropp mot Papyrus välbekanta ansikte. Han står med händerna djupt nere i jeansfickorna och ser längtade efter Mad Miles som försvinner bakom ett hörn. Cowboyhatten på som alltid.

"Vad skulle du göra om du hade lika mycket pengar som Mad Miles?" frågar han längtansfullt i låg ton.

Jag rycker på axlarna.

"Förmodligen sluta jobba." 

Papyrus ser fortfarande efter honom, uppenbart fascinerad, även fast han försvunnit bakom hörnet för länge sedan.

"Tänk vilket liv han lever."

"Jo, men skulle du uppskatta att vara ständigt fruktad hela tiden? Vilken typ av liv skulle det vara egentligen?"

Papyrus dunkar mig hårt i ryggen. Det svider till men jag biter envist ihop mellan starka tänder.

"Du är för snäll Jack. Du bryr dig för mycket om vad andra tycker. Så länge du är nöjd är allt precis som det ska."

Någon tomgasar och lukten av avgas sprider sig omkring oss. Jag ler mot honom men kommer på att han ju, som tur är, inte kan se genom hjälmar.

Mina tankar om Mad Miles syfte är dock lite annorlunda. Mad Miles skulle inte tröttna på att vinna bara sådär. Jag är ganska säker på att det är något annat som ligger och sjuder på ytan. Något han måste ta itu med. Något som stör honom.
Ändå väljer jag att spela med,

"Ja säkert." svarar jag uppriktigt som om jag verkligen trodde på Papyrus's förslag.

Papyrus ser sig omkring som om han letade efter någon, och förmodligen gör han det också. För han säger,

"Har du hört om Septimus?"

En kall hand griper om min strupe, kramar den hårt, gör det svårt att andas och det lilla som lyckas klämma sig igenom känns som att andas flytande is.

"Nej?" svarar jag, tvingar mig att låta oberörd och känner hur nyfikenheten nafsar i maggropen efter mer detaljer.

Papyrus ruskar på sig. Ler förstrött som för att utmana min nyfikenhet. Dra ut på det hela.

"Han har tröttnat på att komma tvåa sägs det. Det här kanske blir hans sista race."

Jag vågar inte andas och håller krampaktigt fast med en dåres envishet om hoppet att Papyrus inte ska märka. Vi går längs raderna av strålkastare, ser avgaser spruta och hör grova mansröster som ropar ut vem de tror ska vinna. De flesta ropar Mad Miles, Septimus eller Flying Eagle, men några få, någon enstaka mörk basröst, ropar Black Jack. Det får mig att tagga till. Dagens England liknar mer ett fängelse än en fristad där alla är lika värda, men om någon ropar mitt namn kan jag inte låta bli att ta det personligt. De männen som ändå har satsat på mig trots att Mad Miles alltid vinner kommer att mista hela stycket och vandra sorgsna härifrån när allt är över. Det är i alla fall en liten tröst med tanke på vad de har orsakat.

De skulle bara veta...

Jag ler nöjt under hjälmen av tanken.

"Fast det hoppas vi inte på såklart. Då skulle Joel komma tillbaka." fortsätter Papyrus.

Hans röst för mig likt en livlina åt en olycksdrabbad som trillat i en vak, tillbaka till verkligheten. 
En sliskig lukt av cigarettrök slingrar  emot oss och jag upptäcker att vi står precis utanför baren. Utan att behöva säga något styr vi båda automatiskt stegen mot bilarna längs startsträckan. Båda lika ovilliga att andas in oren luft i lungorna. Jag undrar plötsligt hur ett äkta race, utan Joel, skulle se ut. Nu när alla deltagare är skickliga förare.

"Bryt ett ben." säger Papyrus och dunkar mig i ryggen. Hans signatur.

"Bryt två." svarar jag och vi skiljs åt.

Med ett klick på nyckeln vrids dörrarna till Diabolon upp och jag stiger in. Fattar ett stadigt tag om ratten och stirrar som förlamad, utan att riktigt se, på startlyset.
Snart gäller det.

Septimus lunkar i stadig takt en bit ifrån på väg mot sin grå Corvette och jag känner hur det hugger till i maggropen. En kniv som sliter upp lem efter lem. Olyckan kanske tog något ifrån honom. Något viktigt som nu inte finns där. Något som behövdes för att hålla gnistan och den sprakande glädjen vid liv. Jag tänker på Haley som sitter på läktaren och kan se allt som händer nere på banan under sig. Som en gud som tittar ner på sina undersåtar. På både mig och Will, som båda kör. På samma arena. Varje fredag.
Men med två helt olika stilar.

Leonards röst sprakar till i högtalarna. Mitt grepp om ratten hårdnar automatiskt. Jag slänger ett ymnigt ögonkast på sätet bredvid. Ser Bens pistol ligga där orörd och svart. Fylld av makt. Fylld av det oändligt starka hat som krävs för att döda.

Det röda startljuset lyser klart framför den blänkande svarta huven. Skenet gnistrar välbekant på näthinnan.  Snart kommer de alla fyra att lysas upp i kaskader av ljus.

Det andra lyset tänds och det glimmar till ovanpå Mad Miles motorhuv. Det tredje lyser upp och ett rött sken reflekteras ovanpå Jacobs dammiga Corvette. Ett hissnande sug suger till i maggropen när jag pressar gaspedalen ytterligare en centimeter. Så tänds den sista lampan och ett grönt sken sprider sitt varma ljus över  arenan. Sportbilarna rivstartar och kastas iväg längs banan.