Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 15

För första gången på mycket länge har jag tillräckligt med tid för att sitta vid köksbordet och äta en lång och ordentlig frukost. Tankarna sedan igår kväll surrar fortfarande i huvudet likt getingar kring sliskiga sötsaker.

Det doftar svagt av te i lägenheten. Doften snirklar sig runt genom rummet i ett tappert försök att bryta upp den tjocka hinnan av diskmedel som alltid känns ständigt överhängande.

Jag lutar hakan i handen och tuggar frånvarande på mitt rostade bröd sötat med citronmarmelad. Oron för nästa race återvänder ständigt även om jag vet hur jag ska tackla situationen.
Problemet är skulden. Skulden jag känner inför Ben. Jag kunde om något ha berättat för honom, inte bara placerat mig på tredje plats. Vi står tillsammans i det här. Det är tack vare honom som jag har kommit dit jag är.

Plötsligt ringer telefonen. Jag studsar upp och skyndar för att se vem det är som ringer såhär sent en lugn lördagsmorgon.

"Hallå,"

"Åh Jackie min flicka. Hur har du det?"

Det är mamma. Men det är inte typiskt mamma. Hon brukar alltid inleda med ett käckt "Hallå Jackie, hur är det?" och låta som om hon aldrig gjort något roligare än att prata med sin dotter en sen lördagsförmiddag. Nu låter hennes röst bräcklig, men det är mer än så. Den är svag och bakom  lurar en spänd, ond tystnad över telefonlinjen mellan oss. En orolig känsla lägger sig över maggropen och stelnar. Min mamma är femtiofem och har alltid vetat hur hon ska hantera saker och ting. Att höra henne såhär nedbruten och orolig får mig att undra vad det är som gör att hon ringer egentligen.

"Mamma?" frågar jag, rädd för vad hon kommer att svara.

"Hur har du haft det i Oxford? Hur går det i skolan?" säger hon uppmanande från andra änden och jag andas ut, om än inte helt lättad.

Hon låter som sitt vanliga jag. Jag borde vara lugn. Men det är jag inte. Det hörs att hon försöker uppmana en positivitet som inte finns där. Något har hänt.

"Det går bra. Jag har fina omdömen. Du skulle ha hört vad rektorn sa till mig igår."

"Du gör mig så stolt Jackie."

Hon tar en kort paus. Sedan är det som att hela hennes kropp sväller ut på helspänn och läpparna motvilligt öppnar sig för att släppa ut nästa ord.

"Hur går det med honom då?"

Honom betyder Will. Mamma har svårt att säga hans namn, även fast vi bara använder oss utav smeknamnet. Det är någonting som inte faller rätt mellan dem. Jag vet inte vad eftersom Will är den trevligaste och mest rättframme person jag någonsin har träffat. Till och med pappa har förespråkat honom inför mamma men något verkar ändå hålla henne tillbaka.

"Vi håller ihop. Han är väldigt trevlig. Som alltid." svarar jag.

"Åh det glädjer mig."

Hon låter glad för min skull, om än inte helt övertygad. Det blir tyst en stund i luren. Jag spänner varje muskel i kroppen och biter ihop, stålsätter mig inför de dåliga nyheterna, vad det nu kan vara som hon ruvar på. Anledningen till att mamma inte kan uppbringa minsta tecken på sann glädje när hon ringer till sin dotter.
När hon inte säger något tar jag mod till mig och frågar rakt ut. 

"Mamma, vad är det som har hänt?"

Ur andra änden hörs en trött suck. Som om den sista energin just pyste ut från livet självt. Det är tyst ytterligare någon minut innan hon skälvande drar efter andan och börjar tala som om självaste planeten talade genom henne. Jag kan se hur hon för min inre syn sitter rakryggad på en stol för att finna sin egen inre kraft med slutna ögon och lätt darrande röst.