Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 18

Under natten får jag inte en blund. Jag vänder och vrider i olika sovställningar tills snurrandet gör mig helt galen. Dagens händelser återvänder ständigt som genom telepati, även i mina lätta halvfärdiga vakendrömmar. Den stora frågan dröjer sig kvar, precis likt de sista minglande gästerna på ett party, som jag hittills inte har vågat tänka på.
Varför har Mad Miles anledning att döda?

Till slut ger jag upp. 

Jag går fram till skrivbordet och dunsar tungt ner på stolen. Nyheterna som jag så slumpmässigt snubblade över i dag är ingen gåva precis. Något stort och otympligt som jag inte har någonstans att göra av.

Jag kan inte berätta för Will - en solklar självklarhet - han skulle få reda på allt och sedan aldrig vilja vrida blicken åt mitt håll igen.
Hur talar man om för sin pojkvän: Jag vet att du är Septimus, den där galningen du vet som kör bilrace på fredagar. Jag såg det, för jag var den svartklädda föraren precis bakom, men det gör inget för jag vill utsätta mig för livsfara tillsammans med dig ändå.

Hur säger man något sådant utan att låta fullkomligt galen eller utan att förlora all tillit inför framtiden?
Hur skulle Will reagera om han visste att det var jag som varit Black Jack hela tiden? Att vi kört på samma arena varje fredag precis bakom varandras ryggar.
Med en hård klump i magen dunkar jag näven i bordsskivan.

Tanken retar mig. Jag vill göra något. Jag undrar om det någonsin kommer att vara detsamma igen. Det var Will jag såg. Det var Will hela tiden. Det var Will som blev attackerad av Mad Miles. Han tog aldrig någon notis om mig. Han såg mig inte ens.
Men jag såg honom.

Med armar tunga som bly tar jag upp en väl vässad blyertspenna och balanserar den mellan tumme och pekfinger. Trycker udden hårt mot ett kritvitt papper. Det bildas en stor, grå och grynig fläck alldeles i mitten. Hårdhänt trycker jag till så att fläcken blir ännu bredare.
För en kort stund betraktar jag resultatet och skriver längst ner i högra hörnet:

Bläckfläck.
Av Jackie Woods. Hela 20 år fyllda...
Sorgens svärta.

Genast knölar jag ihop teckningen till en kompakt pappersboll och kastar in den under skrivbordet så att jag slipper se den mer. Det är då tanken  väcker mig.

Snabbt hoppar jag upp ur stolen, drar på mig ett par skrynkliga jeans och stoppar pennan fickan.
Will kommer att vara oförmögen att köra på flera veckor. Om det händer något med mig under hela den tiden vill jag att han ska få veta det. Få veta allt. Hela sanningen, utan undantag, utan omsvep. Den enda som kan lämna över ett sådant budskap är jag. Inte ens Ben, han skulle inte förstå. Jag tvivlar på att han över huvudtaget vet vem Will är mer än bara ett vackert ansikte.

Jag smyger nerför trappan medan tanken som först var en idé växer och vecklar ut sig. Likt ett hopknölat papper som just fått luft under vingarna och en ny chans att visa upp sig för världen.
Den perfekta idén. Jag ska skriva ett kodat meddelande i Lamborghinins instruktionsbok.
Skriftligt, kodat, bara för Will. 

---

Efter en mycket kort stund står jag utanför bakdörren till macken och gräver i fickan efter nyckeln. Med ett diskret ögonkast över axeln efter eventuella förbipasserande för jag in den i låset och vrider om.

Inne i den trånga korridoren är det alldeles kolmörkt. Den svala betongen dunsar dovt under skosulorna. Försiktigt smyger jag mot fikarummet. Det prasslar till bakom mig och två klara, bärnstensgula ögon gnistrar till i mörkret. En råtta. Jag känner hur håren reser sig i nacken men ignorerar den obehagliga känslan och fortsätter framåt.

Allt är tyst och stilla. Som om sakerna inte riktigt fanns där. Om jag sträckte ut handen för att röra vid en bensindunk skulle den ljudlöst försvinna och uppenbara sig likt en hägring på ett nytt ställe.
Dörren till garaget glider upp med ett klick. Inne under en svart presenning står Diabolon. Orörd för natten, otåligt väntande på nästa färd. Jag låter den vänstra bildörren svänga upp utan så mycket som ett sus och hämtar instruktionsboken ur facket. Ben bor på tredje och allra översta våningen, det är ingen risk att han kommer att störas, därmed väckas, höra och ana onåd.

Jag slår upp boken mitt ovanpå motorhuven och bläddrar igenom den sida efter sida på jakt efter ett bra uppslag att börja på med många och användbara ord samtidigt som jag försöker klura ut en duglig kod. Något som är lätt att tyda men svårt att upptäcka för den som inte är uppmärksam om oönskade snokare skulle visa sig bli ett problem.

Jag fiskar upp pennan som jag stoppade i fickan tidigare och börjar med att ringa in ordet "kör" på sidan tjugosex. Sedan ritar jag stora mörkblå ringar runt ord som "backspegel", "bakåt", "fungera" och "allting".
Det fortsätter i den takten och jag hittar fler ord på sidorna längre fram, lägger till egna som "du" och "älskar". Sådana som logiskt nog inte ens med den lyckosammaste slump skulle finnas med i en instruktionsbok.

Efter en timme av torra tungor i munvecket, trötta ögon efter att ha ögnat igenom de långa texterna och en värkande hand efter att oavbrutet ha hållit i samma penna betraktar jag till slut mycket stolt mitt nattliga verk. Meddelandet är slutligen komplett. Det krävde sitt lilla pyssel men nu är det äntligen färdigt. De förut så gräddvita sidorna är fulla av ringar med blått bläck och krokiga ditskrivna ord. Huller om buller och korsandes om varandra likt ett knippe stålull.

"Kör aldrig utan kunskap." 

Lyder första raden högst upp på sidan. Meningen med sin halvkassa grammatik är menad som en varning. En tillsägelse om att han ska vara försiktig i fortsättningen. Jag är särskilt nöjd över att "kunskap" var det enda ordet som jag var tvungen att sätta dit själv. 
Nöjt fortsätter jag att läsa igenom resten av mitt åstadkommna  mästerverk.

Kära Will. Du måste veta att jag aldrig menade att lämna Dig. Att hålla ihop verkade självklart, men det är en ojämställd värld vi lever i och nu fungerar det inte längre som det alltid har gjort. Tänk inte på det som hände bakåt. Livets backspegel är till för att lära av våra många misstag.
Du måste känna till att jag aldrig menade att lämna Dig. Jag trodde att allting skulle fungera för oss och vara fint. Men alla sagor har inte ett lyckligt slut.

Jag kommer aldrig att sluta älska Dig.

//Jack

Din Isac Edwards, I.E 

Med en överväldigande känsla ända nere från magen lägger jag tillbaka boken i luckan under kontrollpanelen. För säkerhets skull dold under en hög med gamla papper, bläckpennor och sedan länge tomma tuggummipaket som råkat bli lämnade kvar lite för länge.

Med blodet flytande som bly i ådrorna smyger jag lika tyst ut ur garaget som jag kom och hoppas innerligt att meddelandet aldrig, aldrig någonsin, kommer att behöva läsas. Att nästa gång jag ser det kommer jag lätthjärtat kunna bränna upp det med ett enkelt ryck med tändstickan mellan fingrarna och se på hur de bländande vita sidorna slickas av lågorna. Hur askan tillsammans med den dimmiga röken sprids över gatan likt en tät mantel för att sedan försvinna i natten.