Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 23

Anläggningen svämmar över av liv och rörelse från alla håll. Till och med från banan där bilarna ska köra. Tjattret av röster sprider sig över arenan likt gälla fågelkvitter.

Det är det första jag lägger märke till när jag kör in längs den trånga föraringången bakom arenan.

Det andra är alla förare som står i en grupp mitt framför startlinjen och verkar diskutera något som av deras ansikten att döma når ända till högsta pinnen på intresse barometern. Där lufttrycket är de förtjusta inandningarna och de höga skratten som kretsar ovanför deras huvuden. Jag kan urskilja Papyrus rutiga skjorta och djupa skrattgropar när han flabbar högt åt någonting bredvid resten av klanen. Seth Kane och Joel är också där med näsan mitt i två roade ansikten.

Vant rätar jag ut bilen efter kurvan precis efter ingången. De grå betongbyggnaderna reser sig mot den molniga himlen. Kvällen har blivit mörkare nu men de väl upplysta gatlyktorna och strålkastarna gör att det lika gärna skulle kunna vara mitt på dagen. Himlen sträcker sig oändligt mjölkgrå över arenan, kantad av ett honungsgult dis som rökaktigt sänker sig ner över världen.

Ovanför mig reser sig rader av fönster tillhörande hus som bildar en cirkel av tomma, mörka iakttagande ögon. Ögon som skulle skvallra när helst de fick chansen.

Jag befinner mig precis utanför ljuskäglan från en smal gatlykta med bilens baklucka dold i skummörkret när jag får syn på en ny person mitt i klungan av människokött vid startlinjen, en person som jag aldrig har sett förut.

Det är en han, såklart, men jag kan inte urskilja särskilt mycket mer än så. Han är ung, kanske till och med i min ålder, och ansiktet ser främmande ut för att befinna sig i den här miljön. Som en vildkatt på ett hunddagis.

Jag stiger ur bilen. Nyfiket tar jag mig närmare och upptäcker att alla förare inklusive Leonard och banpersonalen också är samlade där tillsammans med nykomlingen i en ojämn cirkel. Alla utom Mad Miles och Septimus. Vid effekten av hans namn är det som att en dolk trycks rakt in i mitt bröst.

Ett sting av smärta fladdrar till när jag tänker på honom. Jag undrar hur han har det, hur han mår, där han ligger ensam på sjukhuset i sin gröna skrud medan jag är här på banan.

Längre än så hinner jag inte och Will försvinner genast ur mina tankar. Avståndet har avverkats mellan oss och mina motståndare har fått syn på mig där jag promenerar på startbanan den sista biten mot dem. Papyrus är den enda som ser synnerligen glad ut över min ankomst. Han stoppar avslappnat händerna i jeansfickorna och ler belåtet mot mig med hela ansiktet.

"Jack! Det var på tiden. Kom, har du träffat Jacob Collins?"

Han vinkar mig till sig.

Jacob.
Där kom det. Det är så nykomlingen heter. Papyrus's ansikte täcks av ett smil så brett att det verkar nå upp ovanför öronen på honom. Han dunkar mig vänskapligt i ryggen som alltid när vi ses och jag gör likadant på honom.

"Nej det har jag inte." svarar jag med barsk röst men avbryter mig genast.

Bredvid GS robusta pappakropp står han, Jacob, en lång, ung man som nu när jag står rakt framför honom lätt kan se att han är precis i min egen ålder. Han är så diskret sammansmältande klädd att det knappast gör mig förvånad att han bär en svart urringad T-shirt och ett par vanliga jeans med ett upprivet hål på ena knät. Inga maskeringar. Inga skydd. Musklerna är starka, ögonen besynnerligt ljusbruna som en tub med flytande sirap och håret täcks av en svart mössa där några få mörkbruna hårstrån sticker ut. Näsan är täckt av ett tunt lager med fräknar. Det är charmigt på något vis.
Han ser snygg ut.