Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 7

Regnmolnen drar ihop sig på himlen och utstöter ett högt dån. Stora, blöta droppar börjar falla mot asfalten och träffar mig mitt på näsan. Skolan är slut och jag är på väg till Bens mack. Hjulen på den rostiga cykeln plaskar genom vattenytan så att det stänker smutsigt vatten från pölarna upp mot mina platta skosulor. Englands regel nummer ett - jag borde ha lärt mig vid det här laget - ha alltid minst ett paraply och ett knippe regnkläder med i väskan.

Will har inte frågat något mer om ryggsäcken.
Caitlyn och jag gick hem till henne efter skolan för att det skulle verka som att hon tog med mina saker hem till sig. Sedan cyklade jag ensam en stor omväg över grusvägen bakom hennes hus tillbaka till macken i smattrande spöregn. Det gjorde inte så mycket egentligen, för det enda som fyllde mina tankar var de ivriga, spända förväntningarna inför ikväll.

Utan att ringa på drar jag upp dörren till mackens verkstad.
Ben är i garaget. Jag kan höra det på de omisskännliga dunkarna och klirret från metall mot metall genom väggarna.

Jag smiter in i den mörka vrån under trappan. Det är bara ett litet skrymsle men fungerar utmärkt för ett ombyte, och slänger av mig den svarta ryggsäcken. Föser den mörka gardinen av svart hår ur ansiktet.

---

Med en snärt drar jag på de välskodda skinnhandskarna. Den tunga skinnjackan får mig att se ut som ett äkta råskinn. Lädret är matt och blänker svagt i skenet från den flämtande glödlampan i taket. På axlarna sitter ett tjugotal fastsydda nitar. Det är ett mirakel att Richard lyckades hitta den på secondhand för några år sedan precis såhär. Den är perfekt och stämmer precis överens med min inre bild av Jack.

Jag sätter upp ena foten mot väggen och knyter Nikeskon hårt, så hårt att det nästan svider om foten men bara nästan. Skorna är egentligen för stora. En illusion för att få mina fötter att verka större än vad de egentligen är. Det sista momentet är hjälmen. Det svåraste. Jag har alltid en motorcykelhjälm med spegelglas i visiret för att vara säker på att ingen kan se igenom. Det svåra, och det  farligaste, är att se till så att inget hårstrå sticker ut. 

Jag proppar ner skoluniformen i väskan istället för tävlingskläderna och lämnar skrymslet. Det hänger en spegel precis utanför för att jag ska kunna titta efter en sista gång att allt sitter precis som det ska.
När jag ser mig i spegeln den här gången uppenbarar sig en lång, bar och mycket smal pelare mellan huvud och axlar. Det är min hals, jag har inte ens någon särskilt manlig hals.

Smått irriterad återvänder jag till vrån under trappan och hittar den heltäckande snusnäsduken liggandes på golvet.

Nästa gång sitter allt på sin plats. Kroppen ser både grövre och plattare ut under alla lager av kläder. Ögonen kikar fram ovanför kanten av snusnäsduken och håret är uppsatt i en platt, mycket tajt knut mitt på huvudet. Det finns inte minsta spår av någon synlig hud längre som viskar om min sanna identitet.
Nöjt blinkar jag åt mig själv, drar över hjälmen och går ner till garaget.

---

Garaget ligger under jord. Till skillnad från den stökiga verkstaden är den nästan helt tom, vilket den borde vara eftersom det är mackens allra hemligaste rum. Väggarna är kala och djupt blå. I sin helhet sprider det en mycket karg stämning, men rummet befinner sig å andra sidan också några meter under jord vilket borde förklara en hel del.

Rangliga skåp med flera verktyg och metallskrot på hyllorna står som på en linje och längs med hela rummets kanter. Eller grotta, vore kanske ett bättre ord. Det är litet och i sten, kvavt och upplyst av en ensam glödlampa i taket. Man skulle kunna tro, med tanke på de fint uppradade bensindunkarna tätt intill skåpen, att det är noga planerat och organiserat men egentligen är det bara Ben som snabbt har röjt undan för att göra plats åt den stora skönheten i mitten:

Mitt i rummet står den stolta heligheten med all sin storslagna prakt.
En tjugo år gammal Lamborghini Diabolo så nyputsad att den svarta lacken blänker i mörkret.

"Kära nån!" utbrister Ben med uppspärrade ögon.

När jag kliver in över tröskeln och får syn på Ben ser han ut att få en hjärtattack.

"Lugn det är bara jag." svarar jag.

Han ser fundersamt på min utstyrsel även fast han har sett mig i den så många gånger förut och biter sig i läppen. Jag antar att jag har ärvt den gesten ifrån honom. Min utstyrsel tycks alltid förbrylla honom. Kanske är det för att jag har snusnäsduken på och ser ut som en rånare vars enda personlighetsdrag är två bruna ögon.

Jag skakar på huvudet åt hans reaktion och går fram till Lamborghinin. Den är lika svart som jag, några bucklor och skråmor här och där som vittnen efter aggressiva race, men det gör den bara mer intressant och tilltalande. Lacken är repad på sina ställen och om man tittar riktigt noga så kan man se att det lyser svagt igenom av gult sedan Bens tid. Som en gammal relik efter en stor totalrenovering som tappert har försökt att täppa igen alla spår från det förflutna men inte riktigt lyckats.

Jag stoppar ner handen i den gamla verktygslådan och plockar upp bilnycklarna. Med ett klick blinkar bakljusen till och framdörrarna vrids uppåt. Där den står med hela sin matta glans och skarpa konturer ser den oerhört fascinerande ut. Som en farlig, svart tjur redo för fäktning som bara jag kan tämja.
Och det bästa är att den är min.

"Dags att åka?" frågar Ben och börjar gå mot mig.

Vi möts på mitten.

"Var försiktig." säger han och dunkar mig i ryggen när han ger mig en snabb kram.

Jag pressar mjukt pekfingret mot den kamouflerade knappen bredvid en av hyllorna fyllda med metallskrot. Det klickar till och ljudlöst glider lönndörren upp och blottar ett becksvart mörker på andra sidan. Det är en tunnel, en gammal kvarleva från de brittiska korstågen, som nu för tiden leder upp i ett parkeringshus långt härifrån. Allt för att ingen ska misstänka något.

Ett vibrerande ljud klickar till igen och visar att lönndörren har hissats upp helt och hållet. Med hundratals tunna fjärilsvingar fladdrandes i maggropen sätter jag mig till rätta bakom ratten och lutar händerna mot kontrollpanelen, alldeles för uppspelt för att köra iväg nu på en gång. 

Med stor noggrannhet möter jag min svarta uppenbarelse i backspegeln och tittar en sista gång efter så att inga svarta hårstrån sticker ut. Det gör det inte. Jag ser ut som en stor manlig motorcyklist. Mitt huvud är helt täckt inuti ett skal av mjukt foder och hård plast.

Mina händer skakar av energi när jag vrider om nyckeln och trampar in kopplingen. Tyst väser jag åt mig själv att jag måste ta det lugnare, mycket lugnare. Ben vinkar åt mig på andra sidan rutan när motorn går igång och backar så långt att ryggen slår i källardörren. Jag försätter bilen i rullning, följer strålkastarnas gulvita sken och kör in i det nästan helt ändlösa mörkret.