Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 44

Jag känner hur håret vilt leker bakom nacken. Luften som virvlar mellan hårslingorna får mig att känna lätthet rusa genom kroppen. Frihet. Men känslorna som härjar innanför huden rör sig allt annat än lätt. Skammen, skuldkänslorna och rädslan eskalerar i vansinnig takt.

Det är som att allting stannar upp. Alla nyss så glada hurrarop tystnar och dör bort. All rörelse förstelnas och kvar finns bara tomma skal av kroppar.
Den långa evigheten varar bara någon sekund.
Sedan bryter helvetet ut.

Jag står som paralyserad på prispallen ett ögonblick för länge. Ropen och skriken ekar i luften runt omkring. Som förvirrade snöflingor i en storm. Den glada stämningen är helt som förbytt. Människor som nyss befann sig på sina åskådarplatser flänger istället runt överallt, både där de får och inte får vara. Istället för att fira den nya mästaren slänger de ur sig glåpord och krossar glas.

Leonard står mitt emot mig och ser ut som om han svalt en giftig karamell. Han ruskar på sig och rycker checken ur mina händer.

"Du vet vad det här betyder va?" väser han mellan sammanbitna tänder.

"Ja."

Jag sväljer.

"Lämna Oxford och kom aldrig mer tillbaka. Och du slipper konsekvenserna. Är det uppfattat?"

"Uppfattat." svarar jag.

Vad annars ska jag svara? Jag kan inte lika gärna döma mig själv till döden.

Leonard vänder sig om och går för att på något sätt ta på sig det omöjliga uppdraget att lugna folkmassorna. Jag märker att både Papyrus och Jacob fortfarande står vid min sida. Papyrus handfallen och betraktar mig med ett outgrundligt, föraktande, ansiktsuttryck fyllt av sorg och svek. Förlusten av en vän. En orm vrider sig om magsäcken när jag ser honom i fullt ljus.
Vi var vänner. Som män. 

Jacob står alldeles orörlig och stirrar tomt framför sig. Som om han befann sig långt borta på en annan plats, långt härifrån. Jag ska precis förklara för Papyrus att jag fortfarande är samma person när någon plötsligt springer rakt in i mig bakifrån. Oförberedd vinglar jag till och håller på att ramla av när en arm griper om min midja. Will andas häftigt med blossande rosenröda kinder.

"Ge mig skåpnyckeln! Fort!" väser han.

Utan att riktigt kunna kontrollera fingrarna ordentligt bestämmer jag att göra som han säger. Nyckeln känns kylig mot den svettiga huden i handflatan. Will smeker som hastigast tummen över käkbenet och i nästa stund är han försvunnen bland folkmassorna igen. Jag känner hur vinden kraftfullt sveper mot min rygg efter att han kastat sig från pallen och hur fjärilarna lyfter i magen.

En man borta vid baren pekar finger mot mig och vrålar något. Orden dör bort mitt i allt kaos och jag kan inte mer än gissa vilken av alla grova förolämpningar det var den här gången. Jag inser att prispallen inte är något säkert ställe längre och hoppar genast ner. Kryssar bort från den så snabbt jag kan.

"Papyrus, jag är ledsen, det var aldrig min avsikt att..." börjar jag vänd mot hans håll i ett sista bävande försök men upptäcker att han också är på väg därifrån. Utan minsta blick mot mig.

Det mörka snaggade bakhuvudet höjer sig över de andra och guppar bort genom folkmassorna. Högt uppburet av en bestämd kropp som ännu mer bestämt vill därifrån. Skuldkänslorna väller genom mig. Från botten av tårna till toppen av pannan, även fast jag vet att det inte var mitt fel. Mödosamt sväljer jag en impuls att skrika.

För att inte dra mer uppmärksamhet åt mitt håll än jag redan har böjer jag ner huvudet djupt och börjar styra mellan olika stora kroppsbyggnader mot Diabolon. Så osynlig som möjligt. Av ren tur hindrar krökningen en flygande navkapsel i rasande fart att kollidera med mitt huvud. Jag slänger en snabb blick bakåt och upptäcker Seth Kane stå och flina i närheten av Wills Corvette. Ilskan flammar upp i bröstet men jag trycker lika snabbt tillbaka den som den kom. Jag gör en helomvändning och upptäcker att Jacob fortfarande står kvar på pallen. Ensam och lika försvunnen i tankar som förut.