Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 9

Röken sprutar ut ur avgasrören och gör det svårt att se. Bilarna kör så tätt intill varandra att det grumlar synfältet.

Jag trampar ner gasen ytterligare och ser belåtet i ögonvrån hur hastighetsmätaren stiger. Avståndet mellan mig och Joel blir bara längre och längre för varje sekund som tickar förbi men det som bekymrar mig är den askgrå Dodge Vipern som kommer allt närmare i hisnande fart.

Jag gasar ännu hårdare för att räta ut avståndet mellan oss men han är för snabb. Alldeles för snabb. I sista sekunden parerar jag en kollision genom att svänga undan från ett tiotal däck som står staplade på hög. Vipern skjuter förbi i en otrolig hastighet men den här gången gör jag inte samma misstag som i så många andra race. Bara för att han har kört förbi betyder det inte att jag kan ta det lugnt. Mad Miles är inte klar med mig än.

På nolltid är han tillbaka igen. Hans bil är retsamt långt ifrån min och det gör mig frustrerad att inte kunna ge tillbaka med en ordentlig buckla. Svetten samlas under hjälmen och jag intalar mig själv att hålla huvudet kallt. Vad jag än gör så får Diabolon inte komma för nära de där långa sylvassa taggarna som han har monterat på navkapslarna. Istället saktar jag ner farten och inväntar hans nästa drag en bit bakom honom. Han kör genast iväg och lämnar mig ensam kvar med Joel.

Jag andas ut. Jag var inget offer den här gången och om jag var det så utmanövrerade jag hans plan. Fortfarande med klapprande hjärta och pannan klibbig av svett fortsätter jag att hålla kursen rakt bakom honom för att inte bli träffad av eventuella fusk när plötsligt en grå baklucka slås upp och en stor bensindunk ramlar ut. Tjock glänsande olja väller ut genom korkhålet och sprider sitt svarta innanmäte över vägen och små stänkande droppar som lyckas träffa Diabolons motorhuv.

Jag svär till när jag i sista stund försöker veja undan men missar precis. Avståndet är för kort och Diabolon snurrar okontrollerat ut på banan. Han var tydligen inte klar med mig, hur kunde jag vara så dum och naiv att inte misstänka något?

Jag låter bilen rulla vidare i samma kurs och bromsar, försöker få den att snurra runt runt ända tills den stannar. Jag är inte dum. Jag tvärnitar inte och riskerar inte att däcken ska fatta eld genom att snabbt gira åt höger för att genast köra därifrån. Oljan är förmodligen varm, eller åtminstone - om jag känner Mad Miles rätt - något som är väldigt, väldigt fel med den.

Bittert ser jag efter den grå Vipern och iakttar hur Mad Miles accelererar och försvinner utom synhåll. Min bil står stilla. Jag svänger undan för de sista efterlämnade strimmorna av olja på den spruckna asfalten och fortsätter jakten på täten. I det stora hela var det ett litet fusk från Miles sida. Jag minns i början när jag var ganska ny och Seth Kane försökte att montera ut motorn från min bil. Eller den gången då Mad Miles varvade mig och varje gång kastade lådor med spik framför däcken så att jag fick lov att tvärnita om jag inte ville ha punktering för resten av racet. Man kan säga att jag har jobbat mig upp från botten sedan dess med tanke på att ha börjat som banans fula ankunge. Nykomlingen som alla hatade.

Med foten på gaspedalen ökar jag hastigheten till hundrasjuttio kilometer i timmen. Jag biter hårt i läppen. Såhär fort brukar jag aldrig köra. Det är inte det att jag inte kan kontrollera bilen i sådana höga hastigheter, utan att om jag gasar kommer jag om ett tag att tampas om första platsen med Septimus och Miles, och det är inte meningen.

Jag manövrerar vant Lamborghinin över rampen vid den framförvarande bron. I backspegeln syns inga motståndare till, inte framför motorhuven heller. Det kittlar tillfredsställande i magen under de få sekunderna med luft under däcken. Sedan slår de mark igen och jag kan äntligen skymta Seths giftgröna Shelby Cobra köra över startlinjen och påbörja nästa varv. Sportbilen är utan tvekan stöldgods, det tvivlar jag inte en sekund på.