Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 32

Haley står och väntar på mig vid Oxfords grindar när jag kommer till skolan. Det är tisdag och helt som vanligt igen. Will har fått tillåtelse att lämna sjukhuset och börja studera. Han är inte omplåstrad längre och tränar varje dag för att återfå styrkan han en gång hade.

Det första jag såg till att göra den lyckliga dagen då han kom tillbaka var att trycka upp honom mot skåpen och visa Charlie en gång för alla att jag inte är tillgänglig och inte desto mindre något intresserad av att byta. Förhoppningsvis har det jagat bort honom för gott. Ljudet av hans påskyndade steg därifrån var som ljuv musik mot trumhinnorna.

Jag hoppar av cykeln och ställer den i cykelstället vid buskarna på andra sidan järngrindarna. Haley kommer snudd på hoppande, snudd på studsande emot mig. Hennes varma leende når nästan ända upp till örsnibbarna på henne. Hon sprätter till innan hon utbrister,

"Jackie, vet du vad?"

Hon tar mig om båda armbågarna. Det varar bara i några sekunder men känslan som dröjer sig kvar efteråt skulle lika gärna ha kunnat vara i en evighet.

Jag tar av mig cykelhjälmen och ser oförstående på henne, men klarar inte av att hålla det särskilt länge innan hennes strålande leende slutligen smittar av sig på mig också. Hon möter förväntansfullt min blick och jag inser att hon inte kommer att säga något förrän jag har gjort det före henne.

"Vadå?" frågar jag med ett litet skratt.

"Du har väl inte glömt att Caitlyn ska spela semifinal imorgon!"

Jag flinar åt henne.

Nej det har jag såklart inte. Sådant glömmer man inte i första taget. Om sanningen ska fram så har det faktiskt varit det enda som surrat omkring inne i huvudet den senaste tiden. I blandade skopor tillsammans med vad som annars alltid upptar mina tankar, Will.

"Du har sagt det varje dag i flera veckor nu. Till och med en sådan som jag som aldrig ens har förstått sig på fotboll vet vad en semifinal innebär." säger jag med glimten i ögat för att Haley ska förstå att en sådan som jag är synonymt med höghastighetsförare.

Jag lutar mig framåt och viskar i hennes öra så tyst att ingen utomstående kan höra.

"Vad som verkligen är tufft och modigt är att störta fram på en trång uppskuren bana i hundrasjuttio kilometer i timmen."

Haley himlar med ögonen.

"Säg det inte till Caitlyn bara. Det kommer starta tidernas argumentation."

"Det hade jag inte tänkt heller." svarar jag och viftar med ena fingret framför hennes läppar som ett tecken på att hålla tyst.

Haley fnissar till av närheten i gesten. Även fast vi känner varandra som systrar känns det ändå lite konstigt. Hon lägger armarna i kors över bröstet i ett medvetet försök att framstå som  överdrivet sträng.

"Nä, du kan vara lugn. När Caitlyn spelar är ingenting mesigt."

Vi flinar åt varandra. Det är faktiskt sant. När Caitlyn spelar är ingenting mesigt. Det är då, när vi står så pass nära, som jag upptäcker det. Någonting konstigt. Någonting annorlunda vid nederkanten av hennes panna.

"Du Haley. Har du målat dina ögonbryn lite för högt upp i morse?" frågar jag.

Uttrycket i Haleys milda, bruna ögon tätnar när hon plötsligt inser vad jag syftar på. Och tydligen verkar det dra sig mycket djupare än så, för hon avancerar till att se helt bestört ut och utbrister:

"Ånej! Jag som hade så bråttom! Var det det som Caitlyn menade när vi träffades i morse. Hon sa att jag såg helt förvånad ut!"

Jag lutar huvudet bakåt och skrattar högt. Ja, uppenbarligen just precis det. Vad annars skulle hon ha syftat på? Jag dunkar Haley i ryggen.