Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 40

Moon trance av Lindsey Stirling! Så häftig låt!

Det kan vara skönt att ha lite musik till det här kapitlet eftersom det är ganska långt.

JAG HAR LÄNGTAT SÅÅÅ LÄNGE EFTER ATT VISA DIG DET HÄR KAPITLET OCH NU ÄR DET ÄNTLIGEN KLART!

NU KOMMER DET HÄNDA GREJER!

Trevlig läsning!

//Mica

---

Close to Insanity lever verkligen upp till sitt namn. Till en början är vägen enkel att navigera mellan i mjuka kurvor, vilket underlättar för mig att dra ifrån från GS, men precis som namnet antyder så är Close to insanity inte särskilt rak.

Jag gasar och märker hur Diabolon kommer allt längre ifrån Seths giftgröna Cobra. Framför mig väntar ett virrvarr av nummerplåtar, brandgula och många. RTE-7-IKG. PLT-5-NUM. WES-4-YLK. COL-9-RKL. De tre veteranerna - Septimus, Jacob och Mad Miles, plus en avtagande Papyrus på efterkälken.

De kör tätt intill varandra som om ingen ville slösa minsta centimeter till den andras fördel.
Jag följer efter ligan på noga valt avstånd och bestämmer mig för att ligga lågt första varvet. När Mad Miles så småningom börjar dra ifrån och Septimus hakar på kommer utrymmet att vara mer än tillräckligt både framför och bakom.
Lugnt lutar jag mig tillbaka, håller avslappnat en hand om ratten medan jag väntar in vad som snart ska att ske.

Men det händer inte.

Förbryllad lutar jag mig fram och spanar genom visiret. Varför accelererar de inte?

Jag får ingen mer tid att tänka ut en lämplig taktik mot de fyra i täten. Vägen börjar plötsligt att svänga och kurva sig åt både höger och vänster och som om det inte var nog skymtar motorhuven från en allt närmande Shelby Cobra i backspegeln. Jag väljer strategiskt att fokusera alla sinnen enbart mot den. Det är bättre än att bli sönderskrapad från start.

Gruset som bilarna släpat in på banan knastrar under däcken när de kör genom kurvorna. Jag gasar längs den efterkommande raksträckan och märker belåtet hur Diabolon knappar in på Papyrus. Han är stressad. Den limegröna bilen kränger hackigt från sida till sida i svängarna, så snävt han kan för att spara tid.

I en smygande manöver styr jag Diabolon till vänster, kör tätt bakom. De sylvassa taggarna sticker ut från navkapslarna och förhindrar alla närliggande att köra om, så även mig. Jag drar jag ett djupt andetag och räknar till tre. Styr sedan så långt till vänster som möjligt och hamnar precis intill sargen när Diabolon vikt in i nästa sväng.

Jag ska precis räta ut den igen och pressa gasen mot botten när plötsligt en väldigt lång och mycket brant backe tornar upp sig framför mig. Det är som om allt blod i kroppen förvandlas till bly. Ju närmare backen jag kommer desto tyngre verkar det bli. Det känns med ens väldigt glasklart varifrån banan har fått sitt namn. Hur ska vi snabbt kunna ta oss uppför backen när kurvorna bromsar ner oss?

Men eftersom jag inte har någon tid till övers att varken tänka eller vända så leder den enda vägen framåt. Framåt och uppåt, utan undantag. Odelat fokus till och med för en sportbil. Redan vid hälften börjar jag tappa fart. Det går långsamt, riktigt långsamt. Jag märker hur Diabolon reagerar segare för varje meter, men det gör Papyrus's Tesla också. Hans ilskna sinnesstämning sprider sig till fordonet. Dess rörelser blir stela, okontrollerbart hastiga och hackiga. Den ryckiga Teslan drar sig allt närmare min egen bil.

Jag låtsas inte om honom, och för första gången sedan jag kom till Oxford gör jag något som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Aldrig någonsin med riskerna det innebär. Jag kör utan att tänka på konsekvenserna.
Det enda sättet att komma ifrån, att också undvika en punktering och inte desto mindre, en chans att komma ifatt dem andra.