Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 26

Ljusen inne i macken lyser fortfarande när jag kommer upp från källaren efter att ha lämnat min nattsvarta och väl omhändertagna Lamborghini i garaget. Jag har bytt om till vanliga kläder och det knakar obönhörligt från plankorna när jag börjar gå uppför trappan. En smal ljusspringa skiner in under dörrglipan och avslöjar ett distinkt ljus som tyder på att Ben är vaken.

Jag sätter upp håret på nytt i en slarvig hästsvans innan jag trycker ner handtaget och stiger in i det välbekanta fikarummet.
Jag vet inte hur jag ska förklara. Situationen ger mig tunghäfta. Hur ska jag kunna berätta att Mad Miles vet vem jag är för en redan upprörd morbror? Det går förmodligen inte utan bråk.

Det lilla fikarummet är stökigt med flera travar av gamla motortidningar och öppnade kuvert slängda över bordet, kaffepaket och tepåsar längs diskbänken och flera verktyg som inte befinner sig där de egentligen ska vara förvandlar det vanligtvis hyfsat prydliga köket till någonting synonymt med soptipp.

Mitt i röran sitter Ben med en blek hand för ansiktet och ser ut, av sin ihopkrupna ställning att döma, att vara djupt inne i fantasins gränslösa land. För ett tag funderar jag på att låta honom stanna kvar där men ångrar mig när jag inser att han är mer bekymrad än tankspridd. Stämningen som vaksamt kryper i rummet likt en spindel i sitt nät ger mig inte direkt goda vibbar.

"Har det hänt något?" frågar jag i rakt ut i tomma luften.

Inget svar.

Jag går närmare och kikar försiktigt över hans axel. Ena armbågen är lutad över ett tjockt bilmagasin, en tidning som han bara tar fram när han behöver snabba besked. Just den som är inriktad på snabba sportbilar.

Jag börjar helt oförberett att kallsvettas. Magen känns som om den dragit ihop sig till en fast sten och jag förmår knappt pressa någon luft genom lungorna. Jag kniper hårt ihop läpparna för att åtminstone få behålla den ett par sekunder.

Ben har slagit upp sidan på kapitlet Lamborghini, och det är just min utgåva som strålar på uppslaget. Fast den här är skimrande karmosinröd, inte svart. Jag sträcker ut handen och ruskar varligt om hans axel.

"Ben, vakna."

Han hoppar till och tittar direkt upp på mig.

"Vad har hänt?" fortsätter jag utan att vänta.

Ben börjar tröttsamt att räta ut sig, sträcker ut armarna långt över huvudet. Det tar ytterligare någon minut innan blicken slutat att flacka mellan mig och magasinet och ögonen har slutat att kisa mot det starka ljuset. Han gnuggar bestämt sömnen ur ögonhålorna. Övertygad att inte sova mer, eller över huvud taget erkänna att han ens har sovit.
Så får han syn på mig.

"Jackie, vad gör du här?"

Förvåningen speglas i hela hans kroppsspråk. Utstrålningen, ögonen, hela paketet.

"Jag lämnade bilen och bytte om som vanligt." svarar jag.

"Sedan såg jag dig."

Ben gör en ansats att tala men jag stoppar honom precis och lägger ena handen mot munnen innan han ens hunnit yttra ett ord.

"Vad är det som har hänt?" frågar jag och tvingar honom skoningslöst att se mig i ögonen.

"Varför har du suttit uppe halva natten och läst på om min bil?"

Ben suckar tungt. Han slår händerna för pannan och kliar sina tinningar som om han verkligen ville komma på ett sätt att undkomma det här, vilket vars enda effekt i slutändan bara gör mig ännu mera nyfiken. Stenen i maggropen växer och skaver mot insidan av magsäcken.
När Ben samlat sig tillräckligt rätar han på ryggen och möter modigt min blick.

"Jag såg dig ikväll."

Orden har knappt lämnat hans mun förrän jag känner hur hela min värld fryser. Häpnaden tilldelar mig ett hårt slag i magen.

"Jag såg allt." fortsätter Ben.

Gåshuden som sprider sig längs armarna känns lika höga som bergstoppar. Jag vågar inte andas, rädd att den kalla luften ska förfrysa mina andningsorgan. Även om han stod längst bak så borde jag ha sett honom, kännt igen honom. Det är Ben. Jag känner honom.

När Ben upptäcker min förbluffade reaktion blundar han för ett ögonblick och skakar lätt på huvudet.

"Jag var självklart förklädd förstår du väl."

Jag förmår inte att svara på en gång, osäker på om han kommer att förstå hur det var för mig som var inne på arenan, efter en sådan dumförklaring. Innan han börjar tala igen häver jag ur mig:

"Såg du?"

Min morbror nickar.

Han såg verkligen. Han förstår precis.

"Ja." svarar han med allvaret på sin spets i rösten.

"Och det är just det som bekymrar mig. Efter det här, vad skulle hindra Miles från att ge sig på dig nu?"

Alla osäkra känslor jag tidigare kände tynar bort. Alla på en och samma gång. Jag vet hur Mad Miles fungerar, det här är inget att oroa sig för. Han skulle inte riskera sin heder för att sätta dit mig.
Ett belåtet leende sprider sig över mina läppar.

"Det är faktiskt ingenting att bekymra sig för."

Ben ser frågande på mig, lutar huvudet på sned som för att mana på mig att fortsätta med min lögn.

"Om du var där, så måste du också sett vad Papyrus gjorde. En sådan risk tar han inte igen. Inte Mad Miles. Det är han alldeles för självgod för. Inte om han inte på ett säkert sätt lyckas få av mig hjälmen, vilket han aldrig kommer att göra."

När jag har avslutat meningen växer självförtroendet farligt mycket inom mig. Jag kan riktigt känna hur det breder ut sig likt en böljande värme genom ådrorna och smälter väggarna till den nyss så bittra kylan. Bens tvivlande blick gör ingenting åt mig längre.

"Tänk om han har en plan då." säger Ben, fortfarande motstridig.

Jag himlar tungt med ögonen.
Varför kan han inte bara lita på mig?

"Om det är något Mad Miles hatar så är det att bli förnedrad. Att bli bedragen av ett 'fruntimmer' är som att smitta honom med pesten."

Min morbror verkar inte helt övertygad. Han fingrar fundersamt på kragen till sin blå arbetsoverall.

"Men du måste fortsätta. Det skulle locka till sig alltför mycket misstänksamhet om du bara hoppade av efter det här."

Utan att säga något till mig försäkrar han sig om att hans nyuppkomna uppfattning är helt korrekt.

Jag vet redan svaret. Det är den. Jag har inget val längre.

Innan jag lyckas gå därifrån för att i alla fall få några timmars sömn den här natten, tvingar han mig att lova dyrt och heligt att vara försiktigare än någonsin framöver och aldrig låta mitt riktiga jag skina igenom igen.

Efter dagens händelser är det inte ett svårt löfte att ta.