Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 29

Det här kapitlet innehåller en del fula ord. Eftersom det är det enda som kommer att göra det så tycker jag att det är okej. Engångsgrej. Lovar.

Trevlig läsning.

//Vitsippan

---

Jag river en lapp från ett kuvert och skriver ett hastigt och spretigt meddelande att jag är borta på en spontan och mycket välbehövlig promenad. Efter en stor portion yoghurt blandat med russin och flingor känner jag mig redo.

Min grå kappa hänger orörd i hallen. 
I garaget står mammas sprillans nya damcykel och pappas gamla hoj med rödraspig, rostig ram. Ett omaka par ända in i döden, lurar en ironisk tanke på andra sidan pannbenet.
Jag låter fingrarna glida över den  svarta sadeln medan tankarna överväger vilken som är bäst att välja. Det är ett ganska enkelt val. Det blir pappas cykel. 

Försiktigt leder jag ut cykeln. Garaget är väldigt litet och opraktiskt trångt. Det mesta utrymmet går åt till bilen och gammalt kvarglömt bråte som vi lämnat kvar i hastiga val om att det finns prioriteringar som är viktigare.

Väl ute på gården hoppar jag upp på den höga sadeln och trampar iväg längs gatan.

Det känns konstigt att cykla på pappas cykel igen. Jag brukade sitta på ramen och testa hur länge jag kunde vara stadig utan att hålla krampaktigt i styrstumpen när han skjutsade oss till och från macken. Jag brukade skrika av upphetsning när det pirrade till i magen i nerförsbackarna men han tystade alltid ner mig.

En flicka som gillar fart har aldrig varit ett gott tecken, och dåliga tecken klarar sig inte särskilt länge i den här världen.

---

Vägen till macken är sig lik.

Alla täta radhus ser precis ut som när jag lämnade för ett halvt år sedan. Som kopior av vårt eget.
Den svala morgonluften viner mot ansiktet, svalkar skönt och kyler ner de små svettdropparna som börjar bildas mot pannan. De första solstrålarna har precis stigit upp över jorden på en klar himmel och kastar ett ljust, uppmuntrande, sken över världen.

Ju längre jag cyklar desto högre och  klarare skriar cykelkedjan i ljudlig protest. För varje tramptag blir jag rädd att den ska gå sönder och rasa ihop, och för varje steg den mirakulöst visar sig klara blir jag alltid lika häpnadsväckande förvånad.

Jag svänger av till höger. Macken ligger i de fattigare kvarteren alldeles bredvid motorvägen. Det är bara en kort bit till att cykla längs samma gata, sedan är jag framme.

Efter ett tag börjar det märkas att det inte är de allra rikaste som lever här. Husen är i gott skick men det ligger gamla halvtrasiga leksaker både på gatan och i de tomma trädgårdarna. Rabatterna består i bästa fall av en torr hög jord med en vissen maskros på toppen. Inga träd. Inga buskar. Ingenting. Bara ändlösa plätter som i det närmsta liknar en gigantisk sandlåda.

Jag ökar på tempot och skyndar förbi. De här husen har alltid gett mig dåliga vibbar. Inte på grund av människorna inuti utan för att villorna är så spöklikt tomma. För att det påminner om att det finns de som inte har möjlighet att fylla sina trädgårdar med onödigt krimskrams.

Jag trampar envist vidare längs gatan.
Det är inte förrän ytterligare hundra meter och en snäv sväng åt vänster, som jag skymtar ett litet hoptryckt rektangulärt hus i fjärran alldeles bredvid en åker. En tom och krokig grusväg löper den sista biten fram. Den stora eken står präktigt kvar med sina kala beskyddande grenar mot den blå himlen. Här och var dinglar ett kvarblivet löv i vinden. Bredvid går den stora genomfartsvägen där bil efter bil bullrar fram efter varandra. Ett oändligt system som när en hund jagar sin svans. Förut var det ett välkänt stopp. Nu verkar ingen lägga märka till att det existerar.