Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 14

Jag stirrar länge och intensivt i backspegeln men Papyrus syns inte till, hoppas innerligt att han ska dyka upp vid horisonten och indirekt rädda mig. Bespara mig från andra platsen. En lätt oro börjar trycka genom kroppen för vad som kan ha hänt. Nödutrustning är ingenting som brukar prioriteras högt men är det någon som gör det så är det jag eller Papyrus. Papyrus brukar inte vara typen som ger sig efter en motgång, han brukar inte ens vara den som ägnar det mesta av tiden åt att klura ut en lösning. Han har alltid redan en reservplan på gång.

Fasan återvänder när jag förskräckt ser hur hastighetsmätaren börjar dra sig nedanför åttio. Ska jag ta det säkra före det osäkra och ge publiken huvudbry genom att stanna mitt på vägen för att vänta in Papyrus? Tänk om han aldrig kommer? Tanken känns skrämmande. Vid det här laget borde han ha varit tillbaka för länge sedan. Någon måste ha saboterat för honom. Igen.

Med en obehaglig känsla i magen lättar jag långsamt på kopplingen samtidigt som jag gasar. Det brukar sitta i ryggmärgen men nu vill jag bara tröga ut på allting så mycket som möjligt. Mållinjen är oroväckande nära.
Ben hade rätt. Var försiktig, kör aldrig ikapp med dem som leder.

Det vrider sig i magen. En kväljande syra stiger genom halsen när jag trampar ner gasen. Jag kollar speglarna igen efter faror eller hinder, och upptäcker plötsligt en limegrön prick på väg i rasande fart mot mållinjen. Det är Papyrus's Tesla. Det enda limegröna fordonet på hela banan.
Allt frätande illamående är genast som bortblåst, som små partiklar i vinden. Lätta, små och upplösta. Inte längre något att oroa sig för. Men när den gröna bilen accelererar stelnar jag till och känner hur blodet fryser till is.

Omedvetet bromsar jag in för att se bättre. Om det verkligen är sant eller om jag har inbillat mig alltihop. Det är inte Papyrus som kommer.

Bilen är inte limegrön. Jag hade fel. Med ett muttrande mummel förbannar jag mig själv i Jacks mörka basröst. Det här ser inte bra ut, nu börjar jag att hallucinera också.

Det som istället kommer flygande bakom mig i en halsbrytande fart är en matt ovädersgrå Shelby Cobra.

Seth Kane.

Förvirrat styr jag undan för en grop i asfalten medan tankarna krockar med varandra under hjärnbarken. Jag söker av omgivningen likt en ljuskänslig, genomskådande radar och konstaterar att antingen lider jag av tillfällig sinnesförvirring, brist på uppmärksamhet eller en lätt åkomma av galenskap.
Det finns ingen limegrön Tesla i närheten. Inte den minsta nyans av något grönt. Ingenting. Bara Seth Kane.

Tankarna rusar i takt med motorn. Han har gjort någonting för Papyrus skulle aldrig ge upp frivilligt. Vad det än är som han har gjort så är det tillräckligt illa för att sabotera och nu kommer jag att låta honom komma tvåa. Det skulle rädda mitt eget skinn men vill jag verkligen ge honom den äran?
Nej. Svaret måste bli jag.

Impulsivt kastar jag foten på gaspedalen och upprepar ideligen mumlande peppord åt mig själv och till den lilla röda visaren som stiger på dashboarden. Plötsligt känner jag ett sting i kroppen, ett klick som om någonting plötsligt slogs på, precis som om jag var ett med bilen och kunde känna precis vad den kan. Allt från den grova asfalten under däcken till det långa, kvävda och pysande ljudet precis under mig. Precis under mig...

Jag stelnar till.

Däcket är kvaddat.

Jag förbannar mig själv för min ständiga brist på uppmärksamhet och konstaterar till min ilska hur Seth Kane glider förbi, tutandes och vidare över mållinjen. Sekunden efter glider min egen bil över linjen och jag ser snopet på hur det nu är han som tar åt sig all ära medan luften pysande försvinner ur både mina egna lungor och mitt däck. Diabolon tvingas stanna.