Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 24

Först och främst, har jag en mirakulöst underbar nyhet att berätta:

Hit the Road Jack är en av vinnarna i Swedish Awards 2017!!!!!!!!!!!!!!

Alltså wow!!!! What? Vilken grej!

TACK SÅ JÄTTEMYCKET @ambassadorsSE! Det värmer verkligen hela mitt hjärta, från djupaste botten till översta toppen. Gå och titta in Swedish Awards 2017, boken med samma namn för att läsa om bidragen mm och så småningom alla intervjuer osv, framförallt min hehe ;)

Jag ber också tusen gånger om ursäkt för dålig uppdatering men nu är den här. Jag har helt enkelt haft fullt upp just nu. Sorry. That's life.

Det här är ännu ett långt kapitel. Det får väl kompensera för min uppdatering antar jag, men det lutar mot att det kommer bli så i fortsättningen nu när handlingen har sprakat igång på riktigt. Jag ska försöka bättra mig på den fronten, men kan inte garantera något för den här boken.

Det var allt. Jag är alldeles själaglad!
Trevlig läsning!

//Mica

---

Ljudet av motorer på högvarv spinner i öronen. Publiken i det gulbruna vildvuxna gräset utanför banan går knappt att urskilja i mörkret medan den asfalterade banan badar i gnistrande orange ljus. Strålkastarna kastar en gyllene aura runt de slängda gummidäcken vid sidan av och får de att framstå som något vackert i kontrast till den vanligtvis så nedsmutsade fasaden.

Det röda startljuset lyser fortfarande scharlakansrött ovanför våra huvuden och tvingar varje förare att hålla tillbaka. Jag fokuserar på ljuset. Enbart på ljuset. Ingen rör minsta muskel. Surret från motorerna får luften att vibrera. Bilarna bakom står med smala glipor till mellanrum på led både i vågrätt och lodrätt som en minimal åttamans arme' av plåt. På bråkdelen av en sekund skriftar det till grönt. Jag kastar foten på gaspedalen och glider iväg som tagen av en ström samtidigt med alla andra.

Jag susar förbi Seth Kane. Bakom mig speglas en kaskad av töckniga bilar i olika färger. Motorhuvarna dubbleras och gör det svårt att avgöra vilken som tillhör vilken. Bilarna kryllar tätt tillsammans likt myror pilar ut från en myrstack.

Det dröjer inte länge förrän de andra bilarna hinner ikapp bakifrån. Jag saktar ner med flit för att möjliggöra för Papyrus att köra om. Det gör han också. Inte en sekund för tidigt. En limegrön Tesla flimrar förbi utanför rutan i utkanten av mitt synfält för att sedan försvinna bland de låga molnen i fjärran. Otåligt lägger jag mig på en stadig hastighet lite över hundra i väntan på Jacob.

Jag behöver inte vänta länge. Nästan direkt efter Papyrus framfart dyker en svart Corvette upp jämsides med mig. Som en lugn klippa i ett piskande hetsigt oväder sitter Jacob placerad stadigt bakom ratten. Komplett tagen på sängen hugger det till likt en dolkstöt någonstans inne i hjärtats allra djupaste kammare. En mörk svärta breder ut sig inuti bröstet och jag hör avlägset som genom en tunnel mig själv kippa efter luft när det går upp för mig.

Han har samma bil som Will. Bara en annan modell. I samma färg som min.

Jag manövrerar Diabolon runt ett stort sprucket hål i asfalten skapat efter omgång efter omgång av race på race och numera tjänstgör som ett bevis på utslitning och att det som banan egentligen behöver är en totalrenovering.

Omvägen växlar självmant kurs åt mig och jag finner nöjt mig själv på en perfekt distans bakom Jacob. Men det visar sig att jag har tappat fart. Avståndet mellan oss ökar konstant. Det förvånar mig hur snabbt han kör och ändå lyckas veja för vartenda gupp och hål i vägbanan. Jag måste gasa rejält för att ens ha en chans att hålla ikapp med honom.