Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 13

"Se dig för!"

Jag springer mot bilen på startplats nummer fyra på Bumpy Road när en vass armbåge plötsligt träffar mig hårt i magen. Jag kippar förskräckt efter luft. Det svider till efter stöten och när jag tittar upp upptäcker jag att jag står öga mot öga med Mad Miles. Till min förvåning ser han inte det minsta arg ut. Snarare förvånad, av kroppsspråket att döma. Skräcken nafsar i maggropen över att jag råkade krocka med just honom. Han fixerar mig med blicken bakom de stora mörka solglasögonen.

"Vad är det med dig Jack? Du flämtar som ett fruntimmer!" väser han med sin grova röst.

Jag kommer till sans direkt när jag inser vilket impulsivt snedsteg jag nyss gjort och hittar tillbaka till Jack.

"Struntprat. Är du både döv och blind?"

Miles grymtar till. Ett dovt morrande från någonstans djupt nere i strupen. Uppenbarligen förolämpad och jag ler belåtet för mig själv. När han inte svarar förstår jag att jag har vunnit. Vi skiljs åt utan ett ord. Mad Miles går raka vägen därifrån med taktfasta steg mot sin Dodge Viper och jag sätter mig i min egen Diabolo, inväntades på att startsignalen ska tjuta.

En smygande känsla av rädsla kommer krälande genom kroppen och uppåt ryggraden. Jag flämtade. Jag tappade kontrollen. Om så bara för en sekund så tappade jag ändå kontrollen. Varför kan jag inte bara hålla min stora trut stängd? Jag drar ett djupt andetag och övertalar mig själv att om Mad Miles skulle ha en elak plan mot mig som hämnd så är jag i alla fall så beräknande nog att jag vet att jag bör hålla mig undan. Det farliga är bara att om jag kan tappa kontrollen en gång så kan det råka hända igen. Jag måste lägga ännu mer behärskning på mig själv i fortsättningen.

Startskottet går. Tumultet utbryter. Bilar huller om buller, till höger och vänster. Det enda jag riktigt kan fokusera på är att gasa och åka så snabbt som möjligt men samtidigt gira undan för eventuella hinder. Jag trampar in kopplingen och växlar upp till sexans växel. Det suger till i magen när bilen passerar tiotal efter tiotal på hastighetsmätaren och jag får en känsla av välmående vibrerande i kroppen.

Jag har kört förbi både Joel, GS och Seth Kane. Papyrus kör en bit framför mig. Han navigerar enkelt bilen mellan fartgroparna och högarna av asfalt på vägen. Hans långa taggar i navkapselns mitt kommer farligt nära stenhögarna ibland. Asfalten är uppskrapad på sina ställen och publiken står på bar vildvuxen mark utanför sargen. Haley och Lyn är inte där. Inte idag. Det händer ibland att de klär ut sig och kommer för att titta på men sedan Ms Fields började ge ut tjocka romaner i läxformat har det blivit allt mer sällsynt.

Jag kör undan för ett stort hål i asfalten. Bumby Road är en av de gamla banorna och det märks. Den skulle behöva en rejäl omrenovering, men det är väl kanske lite det som är poängen.
Papyrus har dragit ifrån lite. Vi befinner oss på banans enda raksträcka och jag skulle lätt kunna åka ikapp om jag ville, men motstår frestelsen. Istället saktar jag ner medan Papyrus ökar.

Sista spurten innan nästa varv tar sin början. Papyrus kör långt till höger för att ta ut så lite som möjligt av svängen, medan jag siktar på vänster sida för att göra precis tvärt om. Det är lite av en konst det också, att beräkna hur långt man kan gå utan att få en pallplats.

Papyrus drar iväg efter kurvan och jag ska precis haka på för att göra detsamma när plötsligt Joels blå Volvo dyker upp mitt framför vägbanan. Om jag inte styr undan inom loppet av de närmaste sekunderna kommer jag att köra in i honom och den smällen är ingen som jag vill ta. Jag svänger höger och till min förvåning rullar jag närmare i onormalt hög fart medan han i jämförelse nästan skulle stå helt stilla. Det här är till och med dåligt för att vara Joel.