Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 22

Andfådd med plågsamt dunkande hjärta och något oidentifierbart som mer känns som en studsande pingisboll i halsgropen rycker jag upp dörren och springer in i fikarummet. Där inne sitter Ben med den rykande heta kaffekoppen mellan händerna.

Här, innanför verkstadens trygga väggar, ser allt ut att kunna vara vilken dag som helst, vilken tid på dygnet, utan hänsyn till den hemlighet som så brutalt ryckts ifrån mig.

Ben ser frågande på mig där jag plötsligt visar upp min mörka gestalt i dörröppningen, flåsande och med blossande röda kinder. Han höjer ett gråbuskigt ögonbryn, synar mig noga. Jag känner hur håret lägger sig mot nacken och inser att det nästan har trasslat ur flätan helt. Enstaka strån kittlar mot huden och jag vill inte ens tänka på vilket kaos som måste råda uppe vid pannan.

"Du ser ut att ha blivit jagad genom skogen av ett vilddjur. Vad har hänt?" frågar Ben alldeles förbluffad.

Jag sparkar av mig skorna och stegar rakt in i köket. Motsägelsefullt nog har jag inte brytt mig ett dugg om att ta av mig kappan.

"Det är kris." säger jag.

Ben ser fortfarande lika frågande ut och verkar inte förstå ett ord av vad jag talar om. Som om jag var en ambivalent galning som just förklarat att planeten kommer att förintas imorgon vid gryningens första solstrålar exakt klockan fem.

"Jag vet inte hur... Jag cyklade bara hit som vanligt. Med Will i telefonen under dygnets mörkare timmar, men det borde inte vara anledning att hota min säkerhet på gatorna. Jag blev överfallen, men inte av vem som helst, ett socialt vrak med spritstinkande andedräkt rykande runt munnen som man lätt skulle kunna tro, utan av Mad Miles... Han vet vem jag är..."

Orden känns små, så overkliga. Jag känner mig så ynklig. Så väldigt, väldigt ynklig.

Under bråkdelen av en millisekund blir Ben som förbytt. Polletten trillar ner. Han förvandlas under tiden av en blinkning till den stränga gubbe han bara blir när saker ligger riktigt pyrt till. Hela kroppen blir med ens iskall. Blodet bokstavligt talat rinner från hans ansikte och lämnar en kal, vit mask efter sig. Huden blir alldeles kritvit och munnen ändrar form till ett smalt, sammanbitet streck.

"Jag varnade dig, Jackie." säger han knappt högre än en viskning.

Det är allt, och spänningen mellan oss växer sig allt mer påtaglig. Obehaget kryper längs ryggraden. Som små ormar ålande krälar under huden. Förfärat känner jag hur desperationen stryper syretillförseln.

"Jag tog alla dina råd på allvar."

"Är du verkligen säker på det? Inga impulsiva snedsteg?"

"Nej. Jag förstår inte hur han kunde veta!"

Ursinnigt slänger jag av mig kappan och proppar in den i det lilla skåpet under hyllan. Ben går långsamt närmare med tilltagande skepticism i blicken.

"Det var det enda som inte fick hända. Det enda, Jackie. Var det så svårt?"

Vi står bara någon meter ifrån varandra. Hans röst sjuder av ilska under ytan men ändå lyckas han behärska den. Som alltid. Ben är en lugn person, han har lärt sig att kontrollera sina känslor. Jag känner hur jag skakar, handlederna, lårbenen, skuldrorna, hela jag. Fast inte utav rädsla, av vrede.

"Jag skötte mig. Precis. Som vanligt."

Orden kommer stötvis. Upprört slår jag vildsint ut med armarna.

"Det här är absurt!"

Till min ilska står Ben kvar, tafatt lutad mot köksbordet helt kolugn och verkar fortfarande stå fast vid att det är mitt fel. Hur kan det möjligtvis vara mitt fel?