Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 19

"Du behöver muntras upp."

Caitlyn sätter sig bredvid mig, dinglandes med fötterna från fönsterblecket.

"Du behöver göra något roligt, nu när allt skiter sig."

"Som vadå?" frågar jag trött, alldeles för matt för att reagera.

"Jag hoppades just att du skulle fråga just det."

"Nu börjas det igen." mumlar Haley som sitter på golvet mitt emot och testar grimaser i varierande olika fulhetsgrad i reflektionen på telefonens display.

"I dag är ingen vanlig dag..." börjar Lyn och rösten stockar sig av förväntan.

"Vadå? Din namnsdag?" 

"Tyst och lyssna bara!"

Hon daskar irriterat till mig på knät.

"I dag är ingen vanlig dag för jag och mitt lag ska spela kvartsfinal mot Liverpool. Kvartsfinal! Du ska komma och heja på oss."

"Jag ska också dit. Faktum är att hela skolan ska ge sitt stöd." inflikar Haley samtidigt som hon gör en extra ful grimas med dubbelvikt tunga.

Nyheterna får mig att spärra upp ögonen och till min glädje känner jag hur kroppen börjar piggna till.

"Kvartsfinal? Är det sant? Ni är ju helt fantastiska!"

"Så konstigt är det inte. Vi har haft medvind i år och tränat som galningar." svarar Lyn och ger mig ett ögonkast som tydligt menar på: Till skillnad från vissa andra. 

Jag ser ut genom fönstret mot de stora järngrindarna, kliar mig frustrerat på näsan och låtsas att jag inte hör.

"Borta eller hemma match?"

"Hemma."

Vårt samtal avbryts plötsligt av Ms Campbells klackar som ekar mot det hårda golvet i korridoren. Hon har för ovanlighetens skull håret uppsatt i en stram knut bakom nacken istället för enkelt utsläppt, vilket får henne att se strängare ut. Som en ballerina fröken. Knuten verkar inte bara strama åt hennes personlighet utan även huden runt ansiktet. När hon kommer fram till oss stannar hon upp.

"Miss McMoore, är du här än? Ska inte du värma upp?"

"Jag precis tänkte gå nu." svarar Caitlyn.

En lögn, men en bra sådan. Haley och jag sneglar på varandra och utbyter i samförstånd ett dussin stumma konversationer om hur lättlurad Ms Campbell kan vara om man har tur. Vi förstår båda mycket väl att Caitlyn är överlycklig över att få slippa hennes lektion genom att lura i henne att fotbollsträningen börjar mycket tidigare än vad den egentligen gör. Som tur är verkar inte Ms Campbell märka något alls och om vi känner Caitlyn rätt så kommer hon att sticka till fotbollsplanen i alla fall.

"Jag vill se att Oxford vinner i år. Det var mer än sex år sedan som damlaget placerade sig." fortsätter Ms Campbell.

"Jag skulle nästan kunna säga att jag lovar." svarar Caitlyn, redan på väg nerför trapporna.

"Men bara nästan."

De blonda lockarna guppar över axlarna när hon kilar iväg. Charmigt och vackert. Som Caitlyn. Kvar står jag och Haley med den storögda Ms Cambell bredvid oss. Jag blir obehagligt medveten om mitt eget svarta hår som hänger spikrakt ner mot överkroppen. Vilken av alla mina gener var det som kom på den fantastiska iden att skapa ett hår som är resistent mot varje locktång som hittills skapats? Jag vet inte, och kommer förmodligen aldrig att göra det heller.

"Är hon alltid sådär?" frågar hon.

"Japp." svarar jag och Haley unisont.

---

"Will är Septimus."

Uttrycken som följer i de andras ansikten skulle jag gladeligen betalat tredubbelt för att få se igen om omständigheterna varit annorlunda.

Det är lunch. Haley, Caitlyn och jag har valt att äta på Haleys rum inne på skolans internat. Jag avgjorde snabbt att det bästa var att berätta på en gång. Då slipper jag grubbla på det helt själv. Det dåliga är bara att jag inte längre kan låtsas som om det aldrig har skett.

Först är det ingen som tror mig. Haley sitter och petar i utkanten av salladen samtidigt som hon stirrar på mitt osminkade ansikte och hoppar till när den tomma gaffeln - utan paj - slår i gommen, medan Caitlyn ser uppriktigt förskräckt ut.

"Vad har du kommit fram till nu då?" frågar hon och börjar precis som Haley att peta i sin rikligt tomatförsedda sallad.

"Ni har inte hört förklaringen än." säger jag och lutar mig fram över bordet.

Caitlyn och Haley ger varandra ett snabbt trevande ögonkast innan de låter mig ta över helt.

"Septimus blev allvarligt skadad i fredags. Det vet ni om. Det sa jag till er, men vad jag inte har sagt är vad som hände igår, när jag besökte Will på sjukhuset. Det var så märkligt, hans skador fanns på exakt samma ställe som de befunnit sig på Septimus. Samma ställe, samma tidpunkt, samma skada. Det är något som inte stämmer, och det hänger definitivt ihop."

Jag möter stadigt både Haleys och Caitlyns blick en efter en. De ser överrumplade och förvånade ut men verkar inte helt övertygade. Det är Haley som tar till orda först. Hon slår ihop sina bestick, lägger de ifrån sig på tallriken och riktar all uppmärksamhet mot mig.

"Vänta lite nu Jackie, att anklaga sin pojkvän för att hålla på med en näst intill olaglig sport är inget som står på min lista med rekommendationer för en lycklig relation precis. Har du tänkt igenom det här ordentligt?"

"Det är klart att jag har!" utbrister jag. "Hans ursäkt till sin mamma var att åka motorcross med Christopher. Det är inte en särskilt genomtänkt ursäkt precis. Framförallt inte då det är nästan samma sak!"

"Om jag känner Christopher rätt är ingenting viktigt." mumlar Caitlyn buttert.

Jag sneglar på henne och ser i ögonvrån hur Haley gör likadant.

"Vi sa ju att du inte skulle göra något dumt." säger Haley och försöker låta uppmuntrande.

"Ni sa ingenting." mumlar Lyn surt.

Jag möter Haleys blick. Det gjorde vi faktiskt inte. Fast man kan ju tycka att kroppsspråket borde räcka.

"Han är den jobbigaste i Wills gäng, jag vet, men nu handlar det om Will inte om honom. På tal om hans kompisar, "

Jag tar ny sats.

"Så hörde jag ju Daniel och James bråka om någonting förut. Någonting om att vara snabb."

"Du kan fortfarande ha tagit fel." mumlar Caitlyn, fortfarande sur.

Jag skakar matt på huvudet.

"Du tror inte på mig va?"

"Såklart att hon inte gör. Lyn har premiärnerver och ett brustet hjärta." svarar Haley skarpt.

Den sylvassa glimten av hämnd som blixtrar till i Lyns ögon är makalös, guld värd. Att beskylla Caitlyns oförmåga att göra sunda omdömen på känslosamma omständigheter var riktigt fult. Haley besvarar det enkelt med ett snusförnuftigt vad-var-det-jag-sa leende så olikt henne själv innan hon fortsätter som om ingenting hade hänt. 

"Men jag tror dig. Det är något som inte stämmer." tillägger hon och reser sig från stolen för att plocka undan sin tallrik.

Med det erkännandet känner jag mig lite lugnare. Om än bara lite. Will kan skrika, spotta och säga att han aldrig mer vill se mig igen, men han kan aldrig ta ifrån mig mina vänner. Jag har en vag känsla av att det förmodligen kommer bli mycket jag och Haley tillsammans framöver medan Lyn laddar inför sina matcher.