Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 38

Jag slår upp dörren till fikarummet och känner doften av nybryggt kaffe blandat med smala ångor av bensin slå emot oss.

Vem som helst som inte känner sig riktigt hemma skulle bli förvånad när lukten av ingrott damm inte svämmar över en likt en störtflod det första klivet över tröskeln. Handen på hjärtat så ser verkstaden mycket risigare ut än vad den egentligen är och vilken människa som helst med en liten nypa av rengöring i tankarna skulle tänka att här behövs en riktig storstädning.

Haley patrullerar raskt genom rummet lika frikostigt som om hon var i sitt eget vardagsrum och ser noga till att vara den som har närmast till Jaffacakesen. Hon bryr sig inte ens om att flytta sig från skafferiet till närmaste stol innan minst en kaka knastrar mellan tänderna medan jag går in i vrån bakom trappan för att byta om.

Vant drar jag på mig den svarta dräkten och stoppar den ena armen efter den andra innanför skinnjackan. Skosnörerna från skorna ligger utspridda som mjuk, ranglig spaghetti över den lilla golvytan. Jag drar upp håret i nacken och vinklar huvudet på sned, undrar för ett ögonblick hur jag skulle se ut i kort hår. Det skulle vara lättare så, men mina käkben skulle framträda alltför tydligt för vad som skulle se klädsamt ut. Sakta drar jag ena fingret längs haklinjen och stirrar mot min spegelbild. Beröringen får adrenalinet att sätta igång, långsamt fast med en rapp hastighet, ungefär som ett led dominibrickor. Den ena puttar den andra försiktigt i början och sedan jobbar de på snabbare och snabbare tills det sprutar av energi mellan dem. Energi som färdas ut i blodet genom ådror och vener.

Jag drar ett djupt andetag och återtar fokus. Det är dags igen. Det jag brinner för. Och jag ska visa alla fördomsfulla män där ute vem som egentligen kan köra.

Du är Black Jack. Du kommer alltid att slå ut dem. En efter en och ingen kommer någonsin att få veta. Jack är en del av dig.

Jag mimar ljudlöst orden framför spegeln, artikulerar så att varje stavelse blir extra tydlig. Det knyter sig i magen men jag skjuter bittert undan det. Jag är fullt medveten om att min hemlighet håller på att läcka ut om jag inte är mer på min vakt än jag någonsin varit förut, och det plågar mig.
Men det behöver inte ske i dag. Det behöver inte ske någon dag. Inte om jag kontrollerar mig själv.

"Tänk på rösten." viskar jag tyst till min reflektion och pekar mot halsen. Ser på hur spegel-Jackie på andra sidan gör detsamma.

Med ett stadigt tag tar jag hjälmen under armen och lämnar skrymslet utan en endaste blick åt hennes håll mer. Lugn, målmedveten och fullt koncentrerad.

När jag kommer in i fikarummet står Haley fortfarande vid skafferiet men kakpaketet med Jaffacakesen ligger halvtom på bordet. Ben har inte kommit tillbaka än.

Jag sveper med blicken mot prishyllan och vidare längs det gula rummet. Återvänder till min gamla dagdröm, tänker att någon gång vill jag också stå högst upp på prispallen med en kall, blänkande guldmedalj om halsen. Känna vinden i håret och inte längre behöva låtsas att jag är en av dem.

"Det är dags. Kommer du?" hörs ett mumlande från hörnet med en mun full av smulor.

Jag ser på Haley och hon hoppar ner från stolen hon dragit fram för att kunna nå till de högsta hyllorna och vi går tillsammans ner i det underjordiska garaget.

"Varför går du så fort? Du behöver inte springa."

Det är inte förrän Haley kommenterar det som jag märker hur snabbt jag rör mig nerför trappan och vidare in till garaget. Jag har praktiskt taget rusat ner. Min telefon plingar till och jag fiskar upp den för att se vem som vill  något.