Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 30

Om jag hade varit en kille skulle det här aldrig ha hänt.

Mamma, pappa, Gud, Amor. Ödet. Snälla. Varför gjorde ni mig inte till man?

Det är inte mitt fel, tänker jag, och nyper hårt i förhuden på armen i ett tafatt försök att lyckas tänka klarare. Pappa ville det här. Han tog mig inte hit bara för att jag  ville, det betydde något för honom också. Även fast jag var hans dotter och inte hans son. 

Jag känner med lätta fingrar på mina heta, blossande röda kinder och ser omkring i det vandaliserade rucklet som en gång varit en aktiv verkstad. Rummet har en behagligt ljummen ton men all värmetillförsel är garanterat bortkopplad vid det här laget. Det är utan tvekan jag själv som skapar reaktionerna. Jag trodde aldrig att jag skulle reagera så starkt.

Rastlöst går jag runt i det förstörda rummet som en gång varit verkstadens djupaste kärna. Jag undrar när det skedde. Hur lång tid som har gått. Var det före eller efter? 

Jag drämmer foten i väggen. En konstig förnimmelse börjar som på beställning att sprida sig uppåt genom benet och dunka i tån. Som en svag påminnelse om något som liknar smärta men inte är det, när jag inte är kapabel att känna något alls. Det är inte behagligt. Snarare frustrerande att det inte känns lika outhärdligt som det borde göra. Det sticker som bubblorna i en nyligen öppnad Coca Cola burk.

Pälsfitta.

Vem använder sig av sådana ord om inte någon som är riktigt uppretad? Uppretad och desperat. Huvudet surrar av alla tankar om vad jag precis har bevittnat. Omtumlad vacklar jag klumpigt mot utgången, men mina sinnen förblir klara. Stanken av damm och sprayfärg kittlar i näsan.Den röda texten lyser mot näthinnorna som en bländande skylt direkt mot ansiktet. 

Sanningsförnekare.

Ordet bränner på andra sidan ögonlocken. Bränner sig fast. Lyser likt glödgat järn, omöjlig att blunda inför.

Sanningsförnekare.

Sanningsförnekare.

Jag kniper igen ögonen och kämpar febrilt för att mota undan ordet som gång på gång slungas mot mitt synfält.

Sanningsförnekare.

Sanningsförnekare.

Sanningsförnekare!

En tung känsla av obehag väller upp genom halsen, det smakar syra och jag stapplar mot dörren, rädd för att spy. Precis när jag ska öppna och gå min väg går den upp åt motsatt håll. Mitt hjärta tar ett förskräckt skutt och tankarna väljer att skena åt två helt olika håll. Ska jag hitta ett gömställe, eller kliva fram i dörröppningen och göra mig själv fullt synlig inför vem som nu kan stå där på andra sidan? Innan jag återfår balansen genom att luta armbågen mot väggen har den sotiga dörren öppnats helt och in kikar en brunlockig kalufs.

Jag tackar min lyckliga ande. Det är ingen fara. Det är inte någon med dåliga intentioner.
I dörröppningen står Richard. Lång och rak i hela sin närvaro men med en mask tyngd av allvar som verkar ha fastnat någonstans och ersatt det vanliga muntra leendet.

"Vad gör du här?" frågar jag tyst, fortfarande lätt skräckslagen.

Han ser på mig. Att döma av utseendet så har han precis vaknat. Håret är lika rufsigt och lockigt som alltid, om inte ännu trassligare, och ögonen lyser av energi. Inte den sortens energi som fyller en med galen livslycka, utan en mer jag-finns-här-för-dig-och-jag-vet-precis-allt-energi. En sorts alert skyddande aura. Han har en fräsch morgonslöja över sig. Klädd i jeans och en enkel t-shirt. Hakan doftar fortfarande lätt av rakvatten.