Hit the Road Jack (Swedish Book 1)

Kapitel 37

Det är fredag, solen skiner, skoldagen är slut och Ben väntar på mig vid macken. Livet på sin spets. Precis som det ska vara. Även fast det inte känns så.

Tankarna som väcks till liv av att tänka på macken igen får mig att minnas vårt senaste möte i tisdags.
Efter dagar fullspikade av fotboll och oväntade händelser har jag inte haft tid att ägna minsta fundering åt det som verkligen betyder något.

Och nu kommer allt tillbaka mot mig, snurrande likt en yoyo. Med full kraft hårdare nu än någonsin. Ben är den trevligaste morbror man kan önska sig men tanken på att han har införskaffat en pistol gnager plågsamt i mitt medvetande.
Vad ska han ha den till? Varför har han överhuvudtaget ens tänkt tanken?

Luften bemöter mitt ansikte ovanligt kyligt när jag guppar nerför trappan. Lite som lugnet före stormen. Som om hela Jorden väntar på att snart få gå under.

Det är inte bara för att Mr Cyrus ord har malt genom mig från pannlob till lilltå hela natten lång och hållit min kropp i strama tyglar, åtskiljd från möjligheten att sova. Nej, jag har haft en dålig känsla malande i maggropen ända sedan jag satte mig på engelska lektionen i morse.

Jag drar frånvarande pekfingret längs korridorväggen medan jag fundersamt banar väg nerför trappan. Skolan är slut, det är helg. Det är race. Om jag bara gör mina läxor i helgen så kommer förhoppningsvis Mr Thompson, och Mr Cyrus märka att jag har gjort framsteg och med det sluta klaga.

"Ses imorgon."

Will kommer ut genom entrén, stryker en fallen hårslinga ur pannan på mig och lutar sig fram för att kyssa mig. Kyssen är kortvarig och när jag fortsätter min frånvarande vandring nerför trappan går han iväg med Christopher, skrattandes åt något jag inte kan höra.

Vi har bestämt att vi ska ses imorgon, bara hänga. Tillbringa lite tid tillsammans efter så lång tid. Kanske följer Christopher eller någon annan med. Det får framtiden visa. Haley ska besöka sin familj hemma i Brighton och Caitlyn fira sin vinst hela helgen med laget. I hemlighet hoppas jag att det inte blir någon annan än jag och Will, för om det är något jag verkligen vill så är det att få lite tid alldeles ensam med honom. Sedan olyckan svärmar, förståeligt nog, hela hans vänskapskrets omkring honom likt nyfikna fruktflugor runt en mogen banan och vill hänga och hänga och hänga hela tiden, non stop.

"Glöm inte att visa upp Oxfords bästa sida."

Caitlyn kommer förbi och dunkar mig i ryggen. Jag hinner knappt önska henne grattis förrän skaran av folk sluter sig omkring henne igen och drar iväg. Dränker henne i ett hav av kroppar och olikfärgade hår. Det är nog det som jag gillar minst med Oxfords stora braksuccé. Det drar Caitlyn ifrån oss. Visserligen är vi alla tre tillräckligt lojala för att förhindra att det någonsin kommer att bli så, men ändå. Jag saknar bara hennes sällskap.

"Kom nu, det börjar bli bråttom."

Haley står plötsligt bredvid mig och manar att vi ska börja röra på oss. Att tankfullt lunka nerför trappan räknas tydligen inte som att gå i hennes ögon.

Hon ska för första gången följa med till macken. Det var hennes idé. Hon ville vara vid min sida sedan de senaste händelserna avlöst varandra likt fallande dominobrickor, den ena allt mer farlig än den andra. Framförallt nu när hon lämnar Oxford för Brighton imorgon, medan Caitlyn lever loppan utan oss.

Till en början protesterade jag för hennes säkerhets skull. Tänk om någon skulle upptäcka att hon egentligen är kvinna? Den risken är jag inte beredd att ta. Men nu, om jag ska vara ärlig, är jag riktigt stolt över att hon följer med. Det är som att alla goda känslor har rullat ihop sig till en söt liten kattunge i mitt bröst, värmande och kärleksfull. Hon är exeptionellt modig, framförallt med tanke på att det är tävling ikväll.

Vi börjar gå längs den krattade grusgången, genom grindarna ut från skolans område och vidare ut bland tätbefolkade hus på vägen mot Bens verkstad. Till en början är vägen full av murade villor som sedan övergår till ett mer skogsligt och lantigt parti.

"Nu ska du få se verkstaden där jag jobbar om dagarna." säger jag muntert för att lätta upp stämningen och ler mot Haley där vi travar på längs gatan.

"Det ser jag fram emot." svarar hon och skuttar till under skenet från en av gatlyktorna.

Jag skrattar till av hennes energi men skrattet fastnar i halsen. Till min fasa upptäckter jag att lyktan hon studsade under inte råkar vara vilken gatlykta som helst. Aningen sne, placerad lite för nära kanten och fylld av ett smutsigt gult sken innanför den runda globen av glas.
Det är då jag inser det. Det är samma lykta som när jag blev överfallen.

En plötslig rädsla krokar fast i halsen och jag känner mig genast väldigt tacksam över att Haley är med. Förträngda minnen släpper ur sin särskilt kontrollerade spärr och strömmar tillbaka med full kraft. Det hettar till på andra sidan ögonlocken. Hjärtat verkar plötsligt slå tio gånger snabbare.

En obehaglig påminnelse av vad som kan hända även den mest subtila. Ett otäckt trick spelat av ödet själv genom att låta henne uttrycka sin glädje just vid det stället.
Det räcker inte längre att vara på sin vakt.