See you again | o.m

41. Men det är en annan sak...

Torsdag 26 mars 2015

- Men om man tar 34 gånger 7 det blir ju...vänta lite. Sa Johanna och började knappa in på den svarta miniräknaren som var placerad på hennes köksbord.
- Men vad räknar du nu? Frågade jag kollade ner i matteboken.

Det var torsdag och vi satt och gjorde matte hemma hos Johanna i köket. Det var en problemlösning som vi fastnat på som vi försökte räkna ut.

- Den! Svarade Johanna och pekade i boken.
- Va? Men du ska ta 34 delat på 7 inte gånger. Sa jag.
- Oj. Ja det var det jag menade! Sa Johanna och började skratta.
- Vad blir det? Frågade jag kollade mot miniräknaren.
- Ehm...det blir... 4,857143! Svarade Johanna och kollade upp.
- Men det stämmer väl inte. Det kan ju inte vara.... Mer hann jag inte säga innan jag hörde min mobil surra.

Det var Rachael. Jag ursäktade mig och svarade.

E: Hej det är Elice..
R: Hej Elice! Rachael här...Vi har fått proverna nu. Förlåt för den långa väntan.
E: Nej det är lugnt!
R: Proverna visade i alla fall inga tecken på cancer och dina röntgenbilder ser jätte bra ut. Men det är en annan sak.
E: Vadå?
R: Har du möjligen tid att komma till sjukhuset nu? Ta med någon eller komma själv. Gör som du vill.
E: Ehm...Ja det skulle jag kunna. Kan jag komma om en halvtimme?
R: Ja det blir bra!
E: Okej men då ses vi snart!
R: Ja det gör vi.. Hej

Vi la på. Johanna kollade nyfiket på mig.

- Vem var det? Frågade hon och vinklade huvudet.
- Sjuhuset ringde. Jag ska dit. Svarade jag och började plocka ihop mina saker.
- Vänta! Är det något allvarligt? Frågade hon och la sin hand över min hand.
- Inga tecken på cancer.. Men det är något annat. Svarade jag.
- När ska du dit? Frågade hon.
- Jag sa att jag skulle vara där om 30 minuter. Svarade jag och hon nickade.
- Jag följer med dig. Sa hon och reste sig.
- Tack... Annars hade jag gått själv. Svarade jag och la ner mina böcker i skolväskan som låg på den svarta mattan under köksbordet.
- Vad menar du med det? Ska inte din mamma följa med? Frågade Johanna och rynkade pannan.
- Nej...Hon kan verkligen inte vara lugn i sånna här situationer... Sa jag och skakade på huvudet.

Jag tog min ryggsäck och slängde den över axeln. Sedan gick vi bort mot hallen. Jag hittade snabbt mina skor och drog på mig de. Sedan satte jag på mig min röd/bruna skinnjacka. Johanna satte på sig sina ytterkläder och sedan gick vi ut. Hon fiskade upp nycklarna ur fickan och låste ytterdörren. Vi gick ner för trappan samtidigt och kom ner till gatan.

- Hur ska vi ta oss till sjukhuset? Frågade hon.
- Buss? Sa jag som förslag och hon nickade.

Vi började gå mot busstationen. Den låg inte allas långt ifrån. Bara någon minut från Johannas hus. Ute var det soligt och ett par moln. Men det var kyligt. När vi kom fram till hållplatsen rullade bussen in. Vi gick på och betalade och satte oss sedan mittemot varandra vid fyra stolar. För att komma till sjukhuset får man byta buss lite senare. Och det var det vi gjorde. Efter 20 minuter var vi äntligen framme. Vi gick över parkeringen och var snabbt inne i den stora vita byggnaden. Jag gick fram till receptionen.

- Hej! Jag ska träffa Rachael. Jag heter Elice Sandman. Sa jag enkelt och samma kvinna som förra gången knappade på datorn.
- Elice? Hörde jag någon säga.

Jag vände mig om och såg Rachael. Jag log och gick fram mot henne.

- Hej! Sa jag vänligt.
- Hej! Rachael. Elice läkare. Sa hon och sträckte fram handen mot Johanna.
- Johanna. Elice bästa vän.. Sa hon stolt och sträckte fram handen för att hälsa.
- Är inte mamma med? Frågade Rachael mig och jag skakade på huvudet.
- Nej.. Bara vi två. Svarade jag och hon nickade.
- Vi kan gå till mitt kontor.. Sa hon och vi började gå i korridoren.

Korridoren var som alla andra gånger vita med någon liten tavla här och där. Någon krukväxt och såklart sjuksköterskor som sprang runt. Rachael stannade och öppnade dörren in till sitt kontor.

- Jag stannar kvar här ute. Sa Johanna och kramade om mig.
- Ok. Svarade jag och nickade.

Jag gick in och Rachael stängde dörren. Jag satte mig på en av stolarna framför hennes skrivbord. Jag kollade mig runt och kollade på alla bilder jag redan sett. Hon harklade sig och min uppmärksamhet föll återigen på henne. Hon hade hunnit sätta sig ner utan att jag märkt något.

- Så Elice... Som jag sa på telefon så finns det inget tecken på cancer. Så detta har inget att göra med det. Sa hon och knäppte händerna över bordet.
- Mm... Svarade jag.
- Elice? Du har inte fått din mens än va? Frågade hon plötsligt.
- Uhm...nej, men den kommer väl snart antar jag? Svarade jag och log osäkert.
- Det var väll det jag trodde. Sa hon och tog upp ett par bilder.
- Vadå? Frågade jag förvirrat.

Hon höll i mina röntgenbilder. Hon pekade mot min mage på en av bilderna och suckade.

- Alltså...Anledningen till att du inte fått din mens är för att...för att dina äggstockar och din livmoder inte riktigt fungerar som de ska... Sa hon och allvarligt.
- Och det betyder...? Frågade jag tveksamt.
- Det betyder att... Du inte kommer kunna få några barn när du blir äldre. Svarade hon och suckade tungt.

Jag svarade inte. Meningen cirkulerade i mitt huvud.

- Det kanske inte känns så jobbigt nu men det kan bli det senare. Men om du vill så kan jag erbjuda dig någon som du kan prata med ifall det skulle behövas? Sa Rachael och kollade på bilderna.

Hon fortsatte prata men jag lyssnade inte. Jag vet inte vad jag ska säga. Efter en stund sa hon att jag kunde gå nu om jag ville. Jag nickade och reste mig upp. Vi sa hejdå och jag gick till dörren. Jag öppnade dörren och gick ut. Johanna reste sig snabbt upp från stolen hon suttit på. Jag stängde sakta den vita dörren bakom mig.

- Nå? Frågade hon.
- Jag kommer inte kunna få barn.... Sa jag lågt samtidigt som jag försökte andas.

Jag hade nog inte riktigt koll på vad jag sa. Jag var i chock. Ett par armar kände jag runt mig. Johanna strök mig över ryggen sakta. Vi valde att åka hem direkt och Johanna följde mig till vår ytterdörr. Vi sa hejdå och jag gick in.

Jag staplade in på rummet och slängde mig i sängen. Jag hade precis förklarat allt för mamma. Att sjukhuset ringt. Varför jag gick dit. Varför jag inte tog med henne och vad som precis hänt. Hon hade blivit jätteledsen och började nästan gråta. Men höll sig som tur var. Jag försökte att börja tänka på annat.

Imorgon skulle Felix och killarna åka till USA eftersom de blivit nominerade till Kids Choice Awards. Det var så häftigt. De skulle även uppträdda lite här och var och spela in lite nytt. Jag är så glad för deras skull. Men jag kan dessvärre inte le just nu....