See you again | o.m

5. Bara en normal dag...

Måndag 15 september 2014

Det har nu gått nästan 1 månad sen den kvällen Johanna sov över hos mig. Inget nytt har hänt den senaste tiden. Vi har gått i skolan, killarna har varit i studion och jag har vant mig vid gipset. Jag har umgåtts med Johanna nästan varje dag efter skolan. Vi har blivit nästan som bästisar. Jag har aldrig haft en bästis. Felix jo, men han räknas inte hihi! Det känns bra att ha henne där. Även om vi bara har känt varandra i 1 månad så känns det som vi har känt varandra i flera år.

- Elice? Fokusera! Sa en röst.

Jag hoppade till och såg min SO lärare. Han stod och pekade mot tavlan. Han hade visst satt på en PowerPoint. Fan! Jag dag drömde igen!

( Skoldagen slut)

Jag och Felix hade slutat och stod nu vid våra skåp. Jag la i mina böcker och tog min ryggsäck. Jag trängdes med Felix som stod på tå bakom mig för att kunna ta sina grejer. Mamma skulle hämta oss snart eftersom jag skulle åka till sjukhuset. Det var dags att byta gips. Äntligen ska mitt ben få andas och se ljus. Och sen igen bli täckt av ett jobbigt varmt gips. Amen va kul! Vi låste våra skåp och jag hälsade hejdå till Johanna. Vi gick ut ur byggnaden och ner mot parkeringen. Mamma stod nere i sin silvriga bil och vi gick dit.

(På sjukhuset)

Vi satte oss i väntrummet. Efter en stund kom en sjuksköterska som ropade upp oss och vi följde med. Felix valde att stanna kvar i väntrummet. Jag och mamma svängde in efter sjuksköterskan.

- Ni kan slå er ner så kommer vi tillbaka snart! Sa hon och gick ut.

Jag satte mig ner på sängen som fanns i rummet. Den var täckt med sån där skyddspapper. Det liknade en bredare version av toapappret i skolan. Sånt där brun/grått. Såklart satt jag inte på toapapper då men det var ruskigt likt. Mamma satt på en trästol med en röd dyna. Efter en stund kom en "doktor" in. Även samma sjuksköterska som innan. Hon drog i en vagn med antagligen material.

- Hej Louise! Sa doktorn och jag rynkade pannan.
- Ehh...Elice...viskade sjuksköterskan.
- Förlåt! Elice såklart. Ursäktade sig doktorn.

Efter en stund så hade jag ett varmt blött nytt gips runt benet. De få minuterna utan kändes skönt. Men såklart var det bara korta minuter. Typiskt! Jag skulle helst vilja slippa och bara springa ut ur sjukhuset och typ slänga mig i gräset. Fast det hade inte varit så smart!

(Hemma efter middag)

Jag låg i min säng och var helt uttråkad. Jag bestämde mig för att skriva till Johanna. Jag letade upp min och Johannas konversation. Den låg näst högst upp och jag hade döpt henne till Yohanna✌️.

Elice - E
Johanna - J

E: "Heej vad gör du?"

Jag fick ett snabbt svar tillbaka.

J: "Inget typ...du då?"
E: "Tråkar ihjäl...har du lust at hitta på något?"
J: "Visst! Kommer om 5! Sees😘"
E: "Ses😘"

Det område jag bodde i var sådär stort. Jag bodde i ena änden och hon/de i andra. Jag la ifrån mig mobilen och reste mig upp. Jag gick ut mot hallen och då hörde jag någon knacka. Johanna! Hon måste ha valt att ta mopeden, för såhär snabbt kunde det inte gå att...gå hit. Jag gick mot dörren och öppnade. Det var inte hon.

- Hej! Sa denne person vilket var Ogge. Han sa det på ett glatt sätt.
- Hej....sa jag inte lika glatt.

Jag hade ju väntat mig Johanna...inte Ogge.

- Vadå? Frågade han.
- Nej det var inget....jag väntade mig någon annan. Jag ropar på Felix! Sa jag han nickade.

Jag vände mig om.

- FELIX! Ogge är här! Ropade jag och snabbt var Felix i hallen.
- Tjenare Ogge! Kom in! Sa han och gjorde en "kom-in" gest åt honom.

Han nickade och steg in.

- Får jag gissa? Ni ska spela FIFA eller hur? Frågade jag när Ogge böjde sig ner för att ta av sina skor.
- Nej, vi hade tänkt kolla på ett surikat program på National Geographic! Ja vi ska spela FIFA! Sa Felix flinade.

Jag räckte ut tungan. Ogge hade precis tagit av jackan och de sprang bort i korridoren. Innan de svängde in mot spelrummet gled de på golvet och skrattade till. Töntar!
Jag ville inte tillbringa min kväll med de och deras spelande. Utan i lugn och ro med Johanna. Jag satte mig på pallen i hallen och tog på mig min mörkblåa Converse. Jag tog min svarta skinnjacka och min rosa keps. Den passade perfekt till min Collegetröja som jag hade köpt för en månad sen. Jag blev precis klar när det knackade på dörren. Det här måste väl ändå vara Johanna. Jag öppnade och till min lättnad var det hon. Hon kollade på mig lite förvånat.

- Kom! Vi går ut, sa jag och steg ut.
- Okej...svarade hon och ryckte på axlarna.
- JAG GÅR UT! Ropade jag in i huset.

Inget svar...vad konstigt? Vi var ensamma hemma idag och Felix var ju uppslukad i sitt spel, samma med Ogge. Han fick ringa om han behövde mig. Vi gick ner mot vägen och bestämde oss för att gå åt vänster. För åt höger kom man inte så långt. Det var typ en liten skog där.

- Hur kändes det att få andas! Frågade Johanna och la ner händerna i sin bruna skinnjacka.

Hon syftade på mitt ben.

- Det var ganska skönt att få slippa det. Även om det vara var för några minuter. Svarade jag och fnissade till.
- Kan förstå det! När jag var mindre bröt jag min handled....det var skönt att få av det, sa hon och jag nickade.

Vi fortsatte gå runt i kvarteret och pratade om allt möjligt och tillslut hamnade vi hos henne.

- Det var kul att prata, men jag måste nog gå in igen! sa hon och vi kramades om.
- Okej ses! Svarade jag.
- Föresten vill du skjuts eller något eller ska jag följa dig? Frågade hon. Men jag skakade på huvudet.
- Det är okej, hörs puss! Sa jag och började gå hemåt igen.

Efter en stund kände jag hur min telefon surrade i jackfickan. Jag halade upp den så snabbt jag kunde. Fast med två kryckor blev det lite krångligt. Jag såg att Det var Felix när jag tillslut fick upp telefonen. Jag tryckte på grön lur och tog upp telefonen till örat, men fick snabbt dra bort den för att han skrek i telefonen.

- VART ÄR DU ELICE?! DU KAN JU INTE BARA GÅ SÅDÄR! KOM HEM PÅ DIREKTEN! Skrek han i telefonen.
- Jag var med Johanna och är påväg hem nu! Ta det lugnt...jag sa faktiskt att jag skulle gå ut...men ingen av er hörde så....svarade jag himlade med ögonen.
- Jaja...okej men kom hem nu...sa han och la på.

Typiskt honom att lägga på sådär bara.... Jag la tillbaka mobilen i fickan och tog tag i kryckorna och började gå hemåt. Det var lite smått kyligt. Fast det kanske inte var så konstigt när det ändå var september. Rättare sagt den 15 september...

När jag steg in genom dörren hörde jag Felix och Ogge som spelade tv spel.

- JAG Ä......! Började jag men hejdade mig.

Det var inte lönt. De hörde inte ett skvatt. Jag drog av mig mina ytterkläder och gick in i huset. Jag svängde in mot Ogge och Felix.

- Jag är här nu...sa jag och ställde mig bakom soffan.

Felix reste sig upp och gick iväg. Han svängde mot köket och jag hörde kranen. Ogge vände sig om och log. Jag log tillbaka. Jag svängde mot mitt rum. Jag var så trött så jag däckade på sängen.