See you again | o.m

17. Det är svårt att springa

Onsdag 10 December 2014

Mamma och pappa skulle komma hem ikväll. Det skulle verkligen vara skönt. Det har varit rena rama dödsriket den senaste tiden. Inget nytt, bara massa samhällstjänst och skola. Jag satt i soffan med Dante bredvid mig. Felix satt med mobilen i fotöljen. Plötsligt öppnades dörren. Och där stod mamma och pappa. Alla for upp ur soffan. Dante blev så till sig att han kissade på sig. Felix och jag kramade om mamma och pappa. Jag har saknat de så mycket! Vi satte oss ner i soffan efter att ha hälsat de välkomna. De började prata om resan och klockan började närma sig 21:00. De pratade färdigt och jag kände att jag behövde en nypa luft. Jag ursäktade mig och gick mot hallen. Skorna på! Jackan på! Jag öppnade dörren och gick ut. Ganska kallt ändå.

Jag gick längs med kvarteret och började promenera mot hållplatsen. Jag ville bara komma ut lite från huset. Det kanske var lite taskigt mot mamma och pappa men jag hade känt mig hängig de senaste dagarna. Som om jag började bli sjuk. Bussen kom och jag steg på. Jag satte mig längst bak. Det var ett gäng ungdomar på bussen och någon äldre dam. Det var killarna som jag slagit plus några fler. Jag gick av vid centrum och började gå runt där. Riskområde, jag vet. Jag vände mig om och såg gänget från bussen. Fan! Jag fortsatte gå som ingenting men kände på mig att gänget närmade sig. De kände säkert igen mig. De närmade sig och jag kände en hand på axeln. Och av ren reflex slungande jag denne över mig så den ramlade med ryggen rakt i asfalten. Jag vände mig om och såg 7 killar som såg ut att de skulle spricka av ilska. Jag började springa rakt fram. Sedan svängde jag runt ett hörn och de var efter mig. Som tur var jag mycket snabbare och kunde lätt komma undan. Jag satte mig ner på en trappa som ledde upp till en dörr. Jag andades häftigt och det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur led. Jag kommer inte ihåg att jag brukade bli såhär utmattad av att springa. Det gjorde ont.

- Där är hon! Hörde jag några skrika och jag lyfte snabbt huvudet och såg killarna.

Jag snubblade upp och började springa igen. Jag hade håll och det gjorde ont. Jag hade ont i halsen och det kändes ända ner i lungorna. Jag sprang och sprang men kunde inte skaka av mig de. Jag kom tillslut fram till en park där jag slängde mig i gräset bakom buskarna. Jag hoppades att de inte skulle se mig. Det fanns ju inga löv på buskarna och buskarna var endast lite mer än en halv meter. Jag försökte vara tyst men men jag var tvungen att andas. Jag hörde fotsteg och vände mig om. Där stod fyra av de. Jag reste mig upp och försökte trycka bort de för att komma undan. Men två av de tog tag i mig. Och med all min styrka sparkade jag på den enes knä. Han föll mot marken och den andra slog jag på strupen så att även han föll mot marken. De andra två försökte ta tag i mig men jag slant undan. Jag sprang och sprang och plötsligt sprang jag in i någon. Jag kollade upp och såg....Ogge?! Han tog tag i mig under armarna eftersom jag var helt slut. Jag var så glad att se honom.

- ELICE?! VAD HÄNDER?! Sa han chockat.
- KOM TILLBAKA DIN JÄVLA HORA! Hörde jag de andra skrika.

Ogge förstod direkt. Han började springa med mig bort. Han satt mig ner runt ett hörn och gick sedan tillbaka till killarna. Jag hörde svordomar och hur någon eller några föll mot marken. Tänk om det var Ogge? Då hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv. Tillslut kom Ogge tillbaka och jag kollade runt hörnet killarna hade börjat springa där ifrån. Ogge böjde sig ner mot mig. Han kramade om mig. Jag grät. Jag grät för att det gjorde ont. Så ont i halsen, lungorna och i huvudet. Jag kunde inte stå kändes det som.

- Sch...Elice? Elice? Lyssna på mig...De är borta nu...kan du andas? Frågade han.

Jag kunde inte göra något annat än att nicka. Han ställde sig upp och drog upp sin mobil. Jag såg inte vad han gjorde, jag hade för ont för att bry mig.

- Ni måste komma hit fort! Det är Elice! Vi är vid (adress)! Sa han i telefon stressat.

Han la på och satte sig på huk framför mig. Jag hade fortfarande riktigt ont och mina tårar strömmade ner för kinderna.

- Elice? Ta det lugnt dina föräldrar är påväg....sa han.

Jag ville skrika på honom men jag var ändå lättad. Jag kramade istället om honom och sedan satte han sig bredvid mig. Han höll om mig och jag la mitt huvud på hans axel. Det kändes tryggt här. Alltså i hans famn. Vi satt där tysta. Jag hade mindre ont och jag snyftade bara till någon gång. Efter en liten stund tvärnitade vår bil framför oss. Mamma, pappa och Felix hoppade ut ur bilen. Mer minns jag inte.