See you again | o.m

50. Man får en sån kick!

Måndag 13 april 2015

Inget spännande hade hänt under helgen. Killarna hade varit upptagna med att repa och att uppträda hela kvällen. Så jag hade fått utforska Glasgow på egen hand. Helt ensam. Katia hade varit lite med mig men var tvungen att dra. Igår tröttnade jag på att gå vilse hela tiden så jag skrev på Twitter om någon kunde hjälpa mig. En grupp tjejer visade mig runt i staden och nu hade jag flera foton. Jag hade även lagt ut en bild på mig och tjejerna på instagram. Men nu var det måndag kväll och vi hade precis kommit hem. Felix sov inne på sitt rum medan jag halv sov inne på mitt rum. Jag var så trött. Mamma och pappa hade kommit hem igår och de hade hämtat Dante och Simba. Simba låg bredvid mig i sängen. Jag strök honom över ryggen och han kröp närmare mig. Jag gäspade och somnade.

Jag gick på en gata mitt på dagen. Plötsligt blev det helt mörkt. En gatlykta lyste svagt längre fram. Jag fortsatte gå neråt tills jag kom fram till lampan. Ljuset blinkade till och marken öppnades under mig. Jag föll långt ner i tystnad. Jag kunde inte skrika. Jag landade på fötterna, under mig fanns en slags klippa. Längre fram fanns ett stup rakt ner. Ingenting fanns där. Bara ett oändligt djup. Av ren känsla valde jag att hoppa ner. Jag öppnade ögonen och stod nu på samma gata som förut. Ett par gula ögon visade sig i mörkret. Ett morrande hördes och det som verkade vara ett djur började jaga mig. Jag sprang men det gick för långsamt. Jag kollade bakåt och djuret kastade sig över mig. Det förvandlades till massa vita fjädrar. Jag öppnade ögonen och allt var vitt. De vita fjädrarna hade förvandlats till ett par vingar på min rygg och en vit klänning fanns på min kropp. Jag tog ett par steg och möttes av några. De liknande mig. Vingar och vitklädda. De var likbleka. Är det här himlen? Deras vänliga ansikten förvandlades snabbt. Ett par chockade ansiktsuttryck klistrades på huvudet på de. Jag kollade förvirrat på de. En skugga bildade framför mig och jag kollade bak. Mina vingar som precis varit vita var nu större och svarta. Mina kläder var svarta. Jag kände hur håret bytte färg till någon mörkare färg. Ett nytt hål bildades under mig och jag föll ner. Jag kollade upp och såg ett vitt täcke av moln. Där ner var jorden. Jag landade med en duns på marken.

Jag ryckte ur drömmen. Varför drömde jag drömmen igen? Jag drog upp min mobil och sökte på upprepande drömmar. Jag hittade inte riktigt ett svar på min dröm men hittade liknande. Men så lat som jag är orkade jag inte läsa texten så jag stängde av mobilen och la den på golvet. Jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Jag slumrade till och drömmen började spelas igen. Jag öppnade ögonen. I ett ryck satte jag mig upp. Den här drömmen är inte läskig men den börjar snart bli det om den ska upprepa sig hela tiden.

Jag gick upp och öppnade garderoben. Vart kan de vara? Tillslut hittade jag vad jag letade efter. Mina friidrottskläder. Även mina skor som stod längst ner, längst in. Jag drog på mig mina svarta löpartights och mitt gråa linne med rosa mönster på. Jag drog på mig min svarta tröja över och en varmare svart kofta över det med luva. Mina skor var gråa och rosa. En matchande outfit. Jag hade även neon färgade kläder. De brukade jag använde när jag tävlade eftersom mamma ville se mig från läktaren när jag sprang ute på banan. Men de var snygga ändå. Jag snörade på mig mina skor och la nycklar och mobil i fickan. Håret satte jag upp i Zlatan-frisyren och öppnade sovrumsdörren. Jag gick försiktigt ut och skyndade mig in i köket. Jag tog ett glas vatten innan jag gick ut genom ytterdörren.

Ute var det ungefär +10 grader och det blåste inte. Klockan var 20:00 och det hade blivit nästan helt mörkt. Jag började jogga försiktigt och automatiskt började jag jogga mot idrottsanläggningen. Det var ungefär 30 minuter dit. Inne på konstgräset lös de stora lamporna upp planen, banan, och lite av läktaren. Jag hade fått en nyckel in hit så jag kunde träna när jag ville. Men det hade inte blivit av så mycket nu. Jag hade behållt nyckeln och de lär ju inte bli säga om jag går in. Tvärtom, jag tro de blir glada över att jag "kom tillbaka". Jag låste upp låset och gick in. Det kändes bra att vara här igen. Jag hade inte varit här sen i somras. Jag andades in och andades ut. Snart stod jag nedanför trappan som ledde upp till läktaren. Jag gick upp för den och satt mig på en av bänkarna. Jag log och kollade ut över banan och konstgräset. Min blick landade på start linjen. Jag joggade ner och gick över banan. Koftan drog jag av mig och la på marken. Jag ställde mig på startlinjen och tog upp mobilen. Jag satte på tidtagaruret och började springa. Ett varv tänkte jag springa. Banan var 400m sammanlagt. Tävlar man i 400m som jag GJORDE måste man verkligen ge allt. 400m är inte långt men är man inte tränad och förberedd är det riktigt jobbigt. Kroppen är nästan inte beredd på att du ska springa så jäkla snabbt. Du hör skottet och automatiskt rör sig benen framåt. Pang rätt på! Jag saktar in och stannar klockan. 74.12 sekunder. Ta bort 2 sekunder. En för starten och en för slutet. Rekordet i Sverige på 400m 51,69. Mitt rekord är 52.2. 

Jag tog mina grejer och började gå mot utgången. Nyckeln fiskade jag upp ur högra fickan och låste sedan galler dörren efter mig. Jag började gå hem. Utmattad men med så mycket energi. Att vara tillbaka på banan igen kändes hur bra som helst. Att känna den mjuka marken under skosulorna. Andas in lukten av konstgräset och marken. Att bli bländad av det vita starka ljuset jag så ofta förr blev. Man får en sån kick!