See you again | o.m

1. Brutet ben....jippie

Torsdag 14 augusti 2014

Jag vaknade i ett rum. Det var vit och såg ut som ett sjukhus. Jag kollade runt lite mer och såg ett bord med blommor på. Jag hörde dörren öppnas. In kom mamma och en doktor. Jag kollade ner på mitt vänstra ben, gipsat.

" Hej, Elice! Hur mår du? " Frågade doktorn.

Ja, hur mådde jag egentligen. Jag hade inte precis hunnit tänka på det eller ta reda på det. Men när han frågade kände jag faktiskt att jag hade ont i det gipsade benet, även lite i huvudet.

" Lite huvudvärk och ont i benet....." Svarade jag och tittade förvånat ner på mitt ben.

Jag kommer inte ihåg att jag har gått och brutit benet.

" Du hade tydligen ramlat från ett hustak. Vi vet inte vad du gjorde där uppe men du överlevde i alla fall. Fast det kanske inte är så konstigt att du överlevde när det bara var 3 meters fall. Du ramlade snett och bröt smalbenet och ett ben i foten. Du slog lite i huvudet också, men det går nog snart över. Alltså huvudvärken. " Svarade doktorn.

Jag tänkte på vad som hade hänt. Jag hade slagit vad med min klasskompis, Joel, att jag skulle hjula uppe på taket. Men fel gick det och här är jag. Vem är så in helvetes jävla dum att man hjular på taket?! Jo, jag.

" Hur länge ska jag ha gipsat ben då? " Frågade jag.
" Detta gipset ska du ha i en månad, sen ska vi byta. Det blir två månader sammanlagt som det ser ut nu!" Svarade han och log. (Jag är ingen doktor men gissar att det kan se ut såhär).
" Ok! "Sa jag och försökte se lite glad ut.

Jag ville inte ha något gipsat ben. Det är det sista man vill.

" Vi får åka hem nu, om du vill? "Sa mamma och kramade om mig.
" Ja, det vill jag gärna." Svarade jag.

De hjälpte mig ner i en rullstol. Jag fick även kryckor med mig hem. Mamma höll i rullstolen och doktorn gick bredvid oss. Korridoren var vit och hade massa dörrar. Det påminde mig lite om "scrubs". Alltså serien som utspelar sig på sjukhuset. Ganska bra serie. Jag såg några Sjuksköterskor som gick i korridoren. Patienter i olika rum och väntrum. Vi kom äntligen fram till väntrummet där min tvillingbror Felix satt. Han sken upp när han såg mig och reste sig.

"Hej Elice! Hur mår du? Har du ont i benet?" Frågade han och kramade om mig.
" Jag mår bra, lite öm bara men det är ingen fara..." Sa jag och kramade tillbaka.
" Trevlig helg på er nu allihopa! Krya på dig Elice!" Sa doktorn och vinkade. Sen gick han.

Vi gick ut och möttes av pappa som körde in på infarten. Mamma gick fram och öppnade den vänstra bakdörren.

Min plats var alltid bakom pappa. Felix fick nöja sig med den andra platsen. Jag hade alltid haft den vänstra sidan. Ända sen vi var små.

Felix tog över min rullstol och körde mot bilen. Han stannade framför mitt säte. Pappa kom ut och lyfte över mig. Han tog sakta över mina ben och stängde sedan dörren. Felix fällde ihop rullstolen och la den i bagageutrymmet. Kryckorna följde också med. Alla satte sig på sina platser. Och sedan körde vi iväg.

Det var inte så långt hem, ungefär 15 min. Jag kollade mot Felix. Han log stort och jag log tillbaka.
Sedan kollade jag ut genom fönstret. Det var inte så soligt. Det var ganska mycket moln men solen tittade fram då och då. Löven på träden höll på att byta från sommar till höst och jag rös av tanken. Hela sommarlovet var borta och bara om några dagar skulle vi gå tillbaka till våra gamla rutiner igen. Jag och Felix skulle börja på gymnasiet och jag skulle få nya vänner.
Mina gamla vänner ville jag inte ha kvar. Inte för att vara taskig eller något men de är så olika mig. Visst, olika kan vara bra ibland men det är inte kul alls. De bryr sig alldeles för mycket om kläder och killar. Bortskämda som fan är de också. Visst det kan jag också vara ibland men jag skryter åtminstone inte om det. Jag är heller inte så tjejig av mig.
Jag är tuff, vän med fler killar än tjejer, klär mig mer annorlunda än de och så vidare. Jag har även en moppe, som de flesta tjejer inte hade när jag gick i nian. Jag tränar friidrott och det har jag gjort sen jag var 8. Det är det bästa jag vet. Sen går jag även på solosång. Det är fett nice också. Med det började jag när jag var 14. Fast nu skulle jag nog behöva hoppa över en hel del friidrott. Jag menar hur enkelt är det att springa 60 meter eller hoppa längdhopp med ett brutet ben. Inte så enkelt.