Amunds Saga

Kapitel 2 År 49 e.Kr.

Håge by låg mitt i Uppland som sen mannaminne tillhört Svearna, en av de mäktigaste och rikaste stammarna i trakten. Byn låg vid stranden av en djup havsvik som öppnade upp sig mot havet och skärgården utanför. Under sommarmånaderna var vikens vatten full av liv, men nu var det midvintertid och allt var dött och fruset.

En isande gråkall vind svepte in från havet och de låga grå långhusen såg ut att huka sig där de oskyddade stod mot vädrets krafter. Det snöade kraftigt den här kvällen. Snön la sig i stora sjok över de torvtäckta taken och vinden ylade som om den vore ett rovdjur. Byns innevånare hukade sig i sina stugor medan himlens gudar stred där uppe i skyn.

Skulle de goda krafterna ännu en gång vinna striden, eller skulle världen gå under med man och allt? Det här var tankar som for genom huvudet på byns hövding Ragnar medan han stod i dörröppningen och studerade snöstormens framfart. Ett sådant odjur kunde han inte göra något åt, det var bara att hålla sig inne, bida sin tid och hoppas på det bästa.

Det vara inte bara himlens gudar Ragnar tänkte på den här kvällen. Han funderade också på hur han skulle göra med bevakningen av byn. Var det någon idé att ha full bevakning en sådan här natt? Skulle det inte vara bättre om männen fick sova inomhus, istället för att de skulle stå där ute i kylan och frysa till ingen nytta?

Utanför byn låg snön meterdjup och snöstormen gjorde att man inte såg handen framför sig. Hästarna kunde knappt ta sig fram genom snön och ännu värre skulle det bli om det fortsatte att vräka ner.

Ragnar skickade ut en av trälarna med uppgiften att hålla marken ren från snö framför dörrar till hus och visthusbodar. Mannen knarrade något om att det var orätt att skicka ut honom i snöstormen, men en blick från Ragnar fick honom att snabbt skynda ut genom dörren. Ragnar ruskade på huvudet åt odjuret som vrålade därute och drog igen dörren efter trälen. Han satte sig ner på sin plats vid högsätet. Långhusets manfolk satt runt bordet och arbetade med att tälja till nya pilskaft och kvinnfolket var sysselsatta med handarbete. Det gällde att utnyttja det sista dagsljuset innan mörkret la sig som ett täcke över nejden.

Mitt i salen hördes ett trivsamt sprakande från den stora eldstaden. Det mesta av röken slingrade sig som en orm upp mot taket där den letade sig ut genom rökhålet. Resten blev kvar i rummet där den fick det att svida i halsen på Ragnar och de andra i salen.

Han höjde en praktfull bronsbägare med mjöd och lät den livgivande drycken rinna ner i strupen. När Ragnar tömt bägaren höll han upp den mot ljuset. Figurerna på bägarens utsida såg ut att dansa framför honom i skenet från elden.

Ragnars svarta hår gick ner till axlarna och ansiktet var täckt av ett kraftigt skägg. Några gråa strån hade under de sista åren börjat leta sig in i håret och skägget. Ragnar drog med handen genom skägget och lutade sig mot sin hustru Estrid som besvarade gesten genom att stryka handen mot hans kraftiga överarm.

Estrid var en kraftigt byggd ljushårig kvinna. Som ung hade hon varit mycket vacker, men nu började åren sätta sina spår i hennes ansikte. När Ragnar tänkte tillbaka kändes det som om det var igår de träffades för första gången, men det var många år sen nu. Han minns att det var en vacker majdag den första gången de hade setts. Ragnar hade varit på besök i hennes hemby och det var när han och fadern Erik ridit in i byn som han fått syn på henne. När de kommit närmare hade hon tittat upp mot honom med en intresserad blick. Han mindes att han då tyckte hon var det vackraste han sett.

Livet som husmor på Håge var hårt. Estrid slet ont från morgon till kväll. Två barn hade de förlorat i späd ålder. Det hände nästan alla föräldrar, men det verkade ha tagit extra hårt på Estrid.