Amunds Saga

Kapitel 24

Prefekten över den romerska flottan i Misenum, Gaius Plinius, låg på terrassen till sitt hus och läste. Plinius var en fetlagd man i femtioårsåldern. Han hade just solat, tagit sig ett bad och ätit. Plinius läkare rekommenderade honom ett dagligt bad i hetrummet, vilket skulle lindra hans kroniska luftrörsbesvär. Plinius gjorde en anteckning i sin bok att den sjunde timmen just passerat och att dagens datum var den tjugofjärde augusti.

Plinius syster Livia strosade omkring på terrassen under en solskärm och plockade med sina blommor. Hon tittade upp och antog att det var ännu en av de bränder på bergssluttningen som hela sommaren plågat landet kring bukten. Men molnets höjd, dess omfång och snabba stigning liknade inget hon någonsin tidigare sett. Det slog henne att det kanske var bäst att berätta för sin bror.

Livia studerade sin bror på avstånd. Ansiktet var lika mörkrött som blommorna hon bar i sin korg. De sista dagarna hade han uppträtt konstigt. Brodern blev andfådd vid minsta ansträngning. Han retade också upp sig för minsta småsak. Hon hade rådfrågat hans livläkare om saken och han menade att det kunde ha att göra med Plinius kraftiga övervikt.

"Min käre bror, vilket ovanligt stort och säreget moln", sa hon och pekade inåt land.

"Säger du det, kära syster", svarade Plinius och la ifrån sig boken på bordet som stod intill solsängen.

"Kan jag få hit mina sandaler?" ropade han till en av slavarna.

När han med hjälp av sina slavar fått på sig sandalerna reste han sig med stor ansträngning och begav sig till husets andra terrass. Den hade en bättre utsikt mot Vesuvius. Plinius systerson, Gaius, kom efter stund upp till terrassen för att se vad som stod på.

"Har något hänt morbror?" frågade han med en bekymrad blick i det unga ansiktet.

"Min käre Gaius, så bra att du kom, nu ska du få se ett mycket ovanligt fenomen på himlen", sa han upphetsat och pekade på ett moln som till formen påminde om ett pinjeträd. "Under tiden som jag har stått här uppe och studerat fenomenet, har det lyfts upp likt en mycket lång stam mot himlen, för att sen sprida sig mot sidorna i några grenar."

"Hur kan det komma sig?" undrade han.

"Jag tror det beror på lufttrycket." Plinius skrivarslav, Alexion, stod redo att ta diktamen.

"Alexion", sa Plinius ivrigt, "anteckna följande. Fenomenet på himlen sprids av sin egen tyngd ut åt sidorna. Molnets färg varierar från vitt till ibland grått och fläckigt, beroende på om det har dragit med sig jord eller aska mot himlen. Jag kan se att fenomenet verkar ha uppstått vid bergen på andra sidan bukten, men avståndet är för stort för att man ska kunna avgöra vilket det är." Plinius vände sig om och ropade på en annan av sina slavar.

"Secundus, skicka omedelbart ett bud till kaptenen, säg åt honom att ställa min lustjakt i ordning för seglats omedelbart."

"Min käre bror - nej, inte nu", ropade Livia oroligt.

"Min kära, kära Livia. Jag vet att du menar väl, det vet jag, men det här är för viktigt för att missa."

"Gaius, kan inte du följa med mig? Du kommer att lära dig mycket av det här."

"Jag skulle mycket hellre vilja stanna kvar här och studera den där översättningen du gav mig i förra veckan."

Plinius märkte att systersonen var rädd, vem kunde klandra honom? Prefekten kände själv hur det rörde sig oroligt i magen. För ett ögonblick lekte han med tanken på att beordra pojken att följa med. En romare fick för ett ögonblick inte böja sig för rädslan.