Amunds Saga

Kapitel 7

Havet var kavlugnt och fullmånen speglade sig i det mörka vattnet. De gled tysta fram längs stränder vars siluetter låg inbäddade i mörker. Ibland såg de ett svagt ljus från land. Kanske en lägereld? Annars var allt mörkt och märkligt tyst. Det enda som bröt tystnaden var när en sjöfågel blev störd av deras närvaro. Fågeln låg och guppade på vattnet och när båten närmade sig flaxade den med vingarna och ökade farten tills den lyfte med ett skri och försvann bort i mörkret.

Båten var huggen ur en enda grov timmerstock. Den var tillräckligt stor för att tre man med packning skulle få plats. Tyre satt längst bak. Hans paddel fungerade som styråra, och efter varje paddeltag höll han paddeln kvar i vattnet en kort stund, innan han tog nästa tag igen. Amund satt i mitten med Björn framför sig. De paddlade i en jämn takt som tog dem fram tillräckligt snabbt, men utan att trötta ut dem. Och efter en stund fick de jämna, lugna paddeltagen något sövande över sig.

Man kan undra om Kerstina har blotat för en lycklig färd över vattnet, tänkte Amund medan han paddlade. Det var kanske därför havet var så lugnt och tyst och månen gav dem det ljus de behövde. Kerstina ... det var tur för Amund och Björn att hon tagit hand om dem efter att Odd dött i striden med jutarna, annars vete tusan vad som hänt. Hon hade varit en god mor, trots att Amund och Björn var födda på annat håll.

Amund kände sig besviken över att Ivar visat sig så feg mot svearna. Var det inte på tiden att Ivar tog upp stridsyxan och inte bara vek undan hela tiden? Fast han brydde sig bara om sitt silver och Kiviks marknad, allt annat var av underordnad betydelse. Amund tänkte inte vika undan, i alla fall inte för Agne. Han hoppades vid gudarna i Asgård att Agne inte hann dö innan de sågs igen. Den där nidingen ville han ta hand om själv.

När gryningen sakta fyllde trakten med sitt ljus lämnade stockbåten med de tre nordmännen de danska öarna bakom sig och paddlade ut på havet. Långt där borta kunde de se konturerna av Jylland. När de kom en bit ut till havs blåste det upp. Frånlandsvinden slet och drog i deras lilla flytetyg. Vågorna började gå höga och de fick slita hårt vid paddlarna för att hålla kursen. Måtte det nu inte bara bli oväder, tänkte Amund medan han paddlade så att det värkte i armarna. De satt tysta på sina platser i båten, all energi gick åt till att hålla kursen.

Solen höll på att gå ner när de till slut nådde fram till kusten. De unnade sig en kort paus med mat och dryck innan de fortsatte färden mot Hedinge. Den svåraste och farligaste delen hade de nu bakom sig. Från och med nu paddlade de i par, den tredje mannen fick då tillfälle att sova. När de blev trötta bytte den som vilade av en av de andra, på det viset kunde de paddla vidare utan att stanna.

"Äntligen, nu är vi framme", ropade Björn upphetsat. De hade den låga eftermiddagssolen i ryggen när de lät paddlarna vila. Ett par hundra meter skilde dem från hamnen i Hedinge. Amund log mot Björn som log tillbaka. Amund sa inget men inom sig var han lättad. Äntligen, äntligen är vi framme, tänkte han.

"Jag måste hitta ett handelsskepp som jag ta hyra på", sa Tyre och rev sig i håret.

"Ska du inte ta stockbåten tillbaka?" föreslog Björn med ett flin.

"Nej, paddla ensam över havet i den här farkosten, det gör bara en dåre."

De höjde paddlarna och fortsatte fram mot hamnen. Några fläckiga hundar sprang fram till bryggan och skällde ut dem när de närmade sig. Hundarnas skall lockade till sig besättningsmännen på några av långskeppen vid bryggan. De stirrade misstänksamt på de nyanlända. Några smutsiga små barn kom också springande för att se vad som var på gång.

De gjorde fast båten och hoppade iland. En av båthövdingarna fick syn på Tyre och log igenkännande. Han var klädd i ett par grova benkläder av ull och utanpå dessa bar mannen en byxkjol. På överkroppen hade han en grå ulltröja som gick ända ner till midjan.