Amunds Saga

Kapitel 50

Amund och Einar stod nere vid vattenbrynet och såg ut över viken. Det friskade ifrån

norr. Vinden skapade långa böljande vågor som rullade in mot stranden.

"Det börjar lukta höst ...", sa Einar eftertänksamt.

"Det har du rätt i", svarade Amund, såg ut över vikens svarta vatten och log ett sorgset leende.

Man kunde nästan känna lukten av snö i luften. Amund tog ett djupt andetag och fyllde lungorna med den kalla, klara havsluften. Havet och den fria horisonten hade alltid en positiv inverkan på honom.

Två månader hade nu gått sen segern vid Alunda och mycket hade hänt på Håge. Hamnen var nästan färdig. Några få detaljer saknades som en del brädor och räcken.

Uppe på höjden stod det nya långhuset färdigt med ytterväggar och tak. Nu arbetade trälar och timmermän med att få inredningen på plats. Sen skulle alla möbler och prydnadssaker de släpat med sig från romarriket in i huset. Amunds långhus skulle ha en prakt som inga andra hövdingar i trakten kunde mäta sig med.

Så fort huset var klart fick männen göra klart bodar och grophus och allt annat som behövdes i byn inför vintern. Det var bråttom. Om några veckor skulle snön falla och allt arbete utomhus skulle avstanna.

Alla hirdmän som dött under striderna var nu kremerade och deras andar i tryggt förvar hos gudarna. Det som återstod var att begrava Björns aska.

Amund hade sett ut en gravplats på en höjd i närhet av byn. Utsikten över vikens vatten och den nedåtgående solen gjorde den perfekt för kusinens sista vila.

Han hade bestämt att den dag det var dags att gå till gudarna skulle Amunds aska ligga i ett gravhus bredvid Björn. Jila skulle också dela hans bädd när den dagen kom.

De hade byggt två hus, ett litet mindre för Björn och ett lite större för Amund och Jila. De små husen såg ut som en miniatyr av den bostad de hade haft i Syrien när de var placerade vid militärbasen i Antiokia. Gravhuset var byggt av sten med ett trätak som männen snickrat så det liknade romarna tegelpannor.

Ljudet av steg på bryggorna fick Amund att vända sig om. Det var Jila och Einars kvinna, Sigrid, som kom gåendes från långhuset. De båda kvinnorna var klädda i likadana grova grå yllekoftor som skydd mot kylan och långkjolar som gick ända ner till anklarna. Jila med sitt långa svarta håret utslaget och Sigrid med sitt blonda i en knut i nacken.

Till Amunds stora glädje verkade kvinnorna ha blivit goda vänner. De arbetade och skrattade tillsammans med samma iver.

Amunds och Einars ansikten sprack upp i ett leende när de fick se vilka det var som kom ner till bryggorna.

"Allt är klart nu", sa Jila och strök handen mot Amunds axel.

"Då är det bäst vi går upp till gravplatsen då ...", svarade Amund med ens missmodig.

"Einar hälsar att hirden väntar med urnan framför Björns gravhus", meddelade Sigrid och log.

Amund svarade inte utan nickade lätt och börja med tunga steg gå upp mot höjden. Medan han gick såg han för ett ögonblick Björn i ögonvrån. Kusinen gick strax bakom Amund med ett flin på läpparna som han brukade när de gick tillsammans. Men när Amund vände sig om var kusinen borta.

Jila som noterade hans förvåning frågade.

"Vad är det, Amund?"

"Inget ... trodde jag såg något bara."