Amunds Saga

Kapitel 51

Amund och Jila stod vid gaveln till sitt nya långhus och såg ut över byn. Överallt rådde en febril verksamhet. Våren var här och med den allt arbete. Betesmarker röjdes av och stängslades in, bodar för förvaring av allehanda ting byggdes upp på samma plats de hade stått innan byn brann upp.

Men det som ådrog sig Amund stora intresse skedde nere vid hamnen.

Under hela vintern hade timmermän slitit hårt med att bygga ett handelsskepp och ett smäckert långskepp. Handelsskeppet låg nu vid vattenbrynet och väntade på att de sista detaljerna skulle bli klara innan det var dags att rulla ner båten i vikens vatten. Det blivande långskeppet stod fortfarande uppställd längre inåt land. Det skulle dröja ytterligare någon månad innan de kunde ta ut den till havs.

Båda skeppen hade en nymodighet som inte setts i trakten förut. Det var en mast. Snart skulle masten beslås med segel. Kvinnorna hade arbetat hela vintern med att sy ett rejält segel till skeppet.

Amund kunde känna hur det pirrade i kroppen av spänning med tanke på att han snart skulle få se om hans mast och segel skulle fungera som de planerat.

Han släppte skeppet med blicken och vände sin mot Jila. Hon såg rund, go och välmående ut. Barnet i hennes kropp hade växt till sig och hennes gravidmage putade ut under kläderna. Nu var det bara tre månader kvar, sen skulle de äntligen få träffa barnet de väntat så länge på.

Isen hade gått ute på fjärden för några veckor sen och naturen började sakta vakna till liv efter den långa vintern. Vita, blå och gula blommor täckte nu de öppna markerna. Trädens grenar knoppade för fullt och snart skulle allt explodera i en orgie av liv och färger.

Våren i norr, var nog det han hade saknat allra mest under åren i legionen. Att få uppleva hur allt vaknar till liv på nytt efter den långa vintersömnen.

Så fort de fått skeppet i sjön och stuvat in alla mårdskinn, lyxvaror, vapen och allt annat de skulle ge i vänskapsgåva till Styrbjörn och hans hird, var det dags att ge sig av.

Amund hade under hösten bestämt sig för att ta upp handeln med Kivik igen. Nu var allt snart klart för avfärd. De skulle förhoppningsvis hinna tillbaka i god tid för att hinna närvara vid födseln.

Amund gav Jila en kärleksfull kyss och lösgjorde sig ur hennes grepp och började på ner mot hamnen. Einar och de andra vinkade glatt när de såg att Amund var på väg ner till dem. Nu skulle med gemensamma krafter dra skeppet ut i vattnet.

Amund kände sig lycklig när han tillsammans med de andra greppade tag om ett av de grova rep som var fästade vid skeppet. Det var som om alla åren rann av honom och han åter var en ung man som skulle få följa med de vuxna männen till sjöss.

Skeppet låg på grova timmerstockar. Det var meningen att skeppet skulle få stockarna att rulla framåt mot stranden. De tog alla i för att vad tygen höll. Först hände inget, men sen började skeppet sakta röra på sig. De slet och drog skeppen mot vattnet och till slut tippade fören i och av bara farten följe aktern med.

Nu var hon i vattnen. Männen jublade av lycka när de såg det praktfulla skeppet ligga där och guppa i viken.

Amund tittade upp mot Jila på höjden. Hon log och vinkade stolt mot honom. Nu skulle de segla till Kivik. Men bara nu inte de där förbannade jutarna dyker upp under resan, tänkte han oroligt. Han hade inte glömt striden mot jutarna den där gången de var på hemväg från Hedinge. Han kunde fortfarande för sin inre blick se hur Odd föll till marken med en stridsyxa mellan skulderbladen. Amund ryste till, ruskade av sig obehagskänslan och vände sig mot sina män.