Amunds Saga

Kapitel 19

Moesien var en orolig provins och barbarerna som bebodde provinsen gjorde ständiga uppror mot den romerska övermakten. Provinsen sträckte sig från Illyricum i väster längs Donaus högra strand och ända till Svarta havets klippiga kust.

När Galba formellt blivit erkänd som kejsare av senaten beslutade han att sända fler styrkor till Moesien. Barbarerna i området skulle en gång för alla lära sig vad det kostade att göra uppror mot den romerska staten.

Den tredje legionen var en av de legioner som skulle förflyttas från lugnare områden i imperiet till Moesien. Det var med viss oro som Amund och Björn såg hur deras män och material lastades på krigsskeppen som låg för ankar i Syriens hamnstad Antiocia. Det gick många skrämmande rykten om de vilda stammarna i Moesien. Vi har förlorat ett krig, hoppas vid gudarna att det inte blir fler förluster, tänkte Amund medan han stod bredvid Björn och såg ut över den myllrande hamnen. Marschen till Moesien skulle bli både lång och besvärlig. De skulle ta sig igenom ett fientligt område som de nästan inte visste någonting om.

Efter ett par dagars seglats anlände flottan till Atens hamnstad Pireus. När skeppet roddes in i hamnen stod Amund och Björn på däck och såg sig igenkännande omkring.

"Jaha, då var vi nästan tillbaka där vi började", sa Björn och flinade mot Amund.

"Det känns som det var i går som vi gick in här för att fylla på förråden inför kriget i Armenien."

"Det var ju tur att vi inte visste vilket helvete gudarna hade i beredskap åt oss."

"Vi får hoppas gudarna är på vår sida nu. Jag vet inte om jag skulle klara en silvergruva till", sa Amund bistert.

"Nej, det räcker med en gång", svarade Björn och ryste till av minnet.

När de väl kommit iväg, efter några dagar i Pireus hamn, gick marschen bättre än de hade trott. Välbyggda härvägar tog armén snabbt igenom Grekland. Människorna som bodde i byarna längs vägen hälsade glatt när de passerade.

Några dagar efter att de passerat gränsen som markerade att de inte längre var i Grekland kom det ett bud till legaten. Budbärarens häst var helt slutkörd av den hårda ritten. Marschen avbröts för dagen och soldaterna fick istället börja bygga ett nattläger på en stor äng i närheten.

Nästa morgon samlade legaten hela legionen och meddelande att Galba blivit störtad av en viss Otho, ståthållare i Lusitanien. Galba hade vägrat att belöna pretorianerna för att de förrått Nero, då hade de istället valt att stödja Otho. Galba hade blivit mördad i sitt eget palats. På stående fot fick nu legionen svära Otho lydnad istället för den nu mördade Galba.

"De är verkligen inte kloka de här romarna", sa Björn och skakade på huvudet när ceremonin var över.

"Nej, verkligen inte. Det här är i snurrigaste laget. Man kan fråga sig vem som styr riket imorgon?"

"Bara vi får vårt silver skiter jag i vem som sitter på tronen där borta i Rom", spottade Björn ur sig.

"Vi behöver inga fler galningar som Nero, för då kommer nog silvret tryta en dag, eller hur?"

"Kanske det", svarade Björn tveksamt.

Snart stod det klart att hären i Germanien inte hade erkänt Otho sin lydnad, utan istället valt Vitellus, ståthållare i nedre Germanien till kejsare. Nu satt ännu en kejsare på romarrikets tron. Björn bara flinade när han fick höra talas om den nye kejsaren. Amund däremot var bekymrad. Han visste att om det inte var någon som höll i rodret, skulle den här skutan till imperium snart gå omkull.