Amunds Saga

Kapitel 36 År 81 e.Kr.

Karavanen av kameler tog sig sakta genom havet av sand. Så långt ögat kunde nå såg de bara den ändlösa öknen. Sanden letade sig in under kläderna, in i munnen och in i öronen. I samma stund som den brännheta solen höll på att gå ner bakom sanddynerna, dök en oas upp framför deras blickar. De steg av sina kameler och gick den sista biten tills de kom fram till oasen som låg som en öde ö bland alla sanddyner. Grönt högt gräs växte i klungor kring stora palmer, där dadlar hängde i klasar. En grävd brunn med en hink som hängde i ett rep för att hämta vatten med och en slät öppen plats runt om visade dem att oasen användes regelbundet av resande längs karavanleden.

Ledaren för de arabiska krigare som nu var deras följeslagare tills de kom fram till den romerska gränsen – Ahmad, stegade fram till Amund som stod och tittade på medan Björn firade upp en hink med färskt vatten ur brunnen. Ahmad, gestikulerade med armarna och sa något till Amund. Björn ställde ner hinken på marken.

"Vad vill han?" undrade Björn.

"Ahmad säger att det är vanligt att de beduiner som lever här i öknen attackerar karavaner som slår läger för natten i oaserna längs leden. Han vill sätta ut vakter runt oasen under natten."

"Det har han nog rätt i, det här ser ut att vara ett perfekt ställe för ett nattligt överfall och med tanke på vår last måste vi vara på vår vakt."

"Ahmad, låt hälften av männen sova i natt, medan resten håller vakt. Jag antar att krigarna är vana att sova i sadlarna?" Ahmad bugade lätt till svar och gick sin väg för att se till att vakterna kom på plats.

Amund, Björn, och Shila började förbereda sig för natten. Shilas tjänare serverade torkad frukt, torkat kött och dadlar som de plockat från palmerna. Det hela sköljdes ner med friskt vatten från brunnen. Mörkret la sig snabbt över öknens sanddyner och snart hördes bara de djupa andetagen från de sovande männen.

Björn la på mer ved på brasan. Hettan under dagen byttes under ökennatten ut mot en isande kyla som gick rakt genom kläderna. Shila kröp närmare Amund för att slippa den värsta kylan. När hon sen slöt ögonen såg det ut som om hon skulle somna direkt av ren utmattning.

"Tror du pojken klarar sig utan oss?" sa Amund bekymrat och tittade ut i ökennatten.

"Ja, det tror jag, han har ju Hieronymus som rådgivare", svarade Björn och la på mer ved på brasan.

"Han är verkligen välsignad den där mannen, trots att han är eunuck", svarade Amund och rörde om i elden som sprakade till och blossade upp.

"Det är han verkligen", svarade Björn med en gäspning.

Amund och Björn satt en stund och njöt av värmen från brasan och tystnaden i ökennatten innan sömnbristen tog ut sin rätt och de båda kusinerna föll in i en djup sömn.

Det var något som var fel, Amund sov djupt, men hans kropp skrek åt honom att vakna. I drömmen kämpade han för att vakna och till slut lyckades han ta sig ur sin djupa dvala. Yrvaket satte han sig upp. Vad var det som hade väckt honom? Det var fortfarande natt, tusentals stjärnor lyste upp den mörka himlen ovanför honom. Nu hörde han det igen, det var vaktposternas rop som väckt honom.

Amund reste sig upp. Han drog sin gladius ur slidan och väckte Björn med en hård spark. Samtidigt satte sig Shila yrvaket upp med ett skrämt utryck i det vackra ansiktet. Hon undrade vad som var på gång, men Amund tystnade henne med blick och tecknade åt henne att stanna där hon var.

Ljudet av strid hördes redan i utkanten av oasen. De andra araberna hade också vaknat. De slet åt sig sina vapen och sprang mot stridsropen. Björn förstod direkt vad det var som hände. Han kastade sig över sina vapen. Amund beordrade en av deras vakter från Saba att stanna hos Shila och tjänarna. Björn tog täten, med Amund tätt efter. Med svärdet i höger hand sprang de båda kusinerna mot den plats där larmet från striden var som högst.