Amunds Saga

Kapitel 18 År 70 e.Kr.

Amund inspekterade sitt nya hus, en nybyggd centurionbostad vid legionens högkvarter i Antiocia, Syrien. Huset var större än de bostäder han blivit tilldelad tidigare, flera sovrum, matsal både inne och ute i den lilla men vackra trädgården. Eget hembiträde och trädgårdsmästare hörde till.

Några dagar tidigare hade han skickat bud till Misenum för att få reda vad som hänt den förlorade sonen. Om han fortfarande var kvar hos amman, eller om pojken blivit såld eller kanske det värsta - att han var död. Men det skulle ta månader innan svaret nådde Antiocia.

Amund gick ut i trädgården, fåglar satt i äppelträden och kvittrade och en stark blomdoft nådde hans känsliga näsborrar. Han tänkte på Håge, det kändes som ett annat liv, en annan tid. Fåglarnas sång fick honom att tänka på våren i svearnas land. De stora bokskogarna som sakta vaknade liv efter den långa vintern. Blommor i alla regnbågens färger som växte i stora klasar där skogen gav vika för ängens grönska. Där hade han och Björn lekt som barn, den där sista sommaren innan allt tog slut. Vad hade hänt med åkrarna och ängarna runt byn, var de igenväxta eller bodde deras fiender där, på förfädernas mark? Det sista han kom ihåg av sin fader Ragnar, var hur han fick honom att lova att komma tillbaka och hämnas deras död. Han minns att det var vinter då och ingen hade förväntat sig att fienden skulle ge sig ut i krig i den kylan. Amund slöt handen kring skinnpungen, Ragnars skattkarta. Han frågade sig om skatten fortfarande ligger nergrävd någonstans i markerna kring Håge, eller om den har blivit hittad, kanske av någon bonde som nu är en mycket rik man.

Amund och Björn hade skrivit på för tjugofem år när de anslöt sig till legionens hjälptrupper och många år återstod innan de kunde återvända. Men en dag skulle Ragnar få sin hämnd och då skulle han leta rätt på skatten. Amund ställde sig på knä i gräset och svor en ed inför Odin att en dag återvända till Håge. Den dagen skulle Ragnar och Estrids mördare få känna på Amunds hämnd.

Efter att Amund och hans legionärer rymt från silvergruvan blev de först behandlade med misstänksamhet. Ingen trodde dem när de berättade om sin flykt genom öknen. Det tog några veckor innan legionens befälhavare kunde bekräfta deras uppgifter. Han informerade sen ståthållaren i Syrien om deras bedrift.

Några dagar senare dök ståthållaren upp i egen hög person i samband med en inspektion av trupperna. Han höll ett tal inför legionen där han hyllade Amund och Björn för deras mod och uthållighet. Han kallade dem ett föredöme för alla romare. De båda belönades med romerskt medborgarskap. Nu fick de rätt att gifta sig, äga egendom och tillträda vissa ämbeten, de slapp också betala en del skatter. Som om inte det räckte blev de belönade med varsin penninggåva. Amund fick tiotusen sestertier, eftersom han var centurion. Björn, fick i sin egenskap av optio, femtusen och de övriga fick ettusen sestertier var. Det betydde en hel årslön i belöning till var och en.

Eftersom de nu var fullvärdiga romerska medborgare blev Amund och Björn förflyttade från hjälptrupperna till tredje legionens första kohort. Deras uppgift blev att skydda den utsatta högerflanken från angrepp. Den första kohorten bestod av fler soldater och två centurioner. Därför blev Amund utnämnd till första centurion och Björn till den andra. De båda svearna stod nu under lägerprefekten i rang.

Situationen i Syrien var för tillfället lugn och Björn och hans kusin kunde se fram emot en stillsam tjänstgöring, med mycket träning, men lite verklig strid.

Legionens befälhavare, Cassius Longinus, krävde att legionen skulle vara i absolut toppform. De marscherade från morgon till kväll och tränade vapenträning i timmar på övningsfältet. Soldaterna fick bygga nya vägar och reparera gamla, de byggde murar, palissader och broar.